GERSHWIN BLAND SKYSKRAPOR OCH TRIUMFBÅGE

Denna skiva är strålande. Den är helt enkelt så bra, så bra, så bra. Allting stämmer. Gershwins roliga musik. De inspirerade framförandena. Och den förstklassiga ljudkvalitén. Den ursprungliga LP:n från 1966 ingick i Deccas serie med fyrkanalsstereo, samma serie som Beethovens nia och Stravinskij-Skrjabin (båda med Leopold Stokowski) tidigare här i spalten.

Detta är alltså musik av George Gershwin. Jazziga piano-konserten "Rhapsody in Blue" (1924) och den lika jazziga rapsodin "An American in Paris" (1928). I den senare målas Paris täta trafik kring Triumfbågan fram med bilhorn och allt i den fullödiga orkesterpaletten. Detta är klassisk musik, jazzmusik, underhållningmusik och allt på en gång. Gershwin spänner självklart över gränser och tar för sig. Han behärskar symfoniorkesterns alla verktyg lika skickligt som en Ravel, en Stravinskij eller en Rimskij-Korsakoff.

Och George Gershwins sinne för melodier flödar i alla teman och sidoteman. Samtidigt som det ibland svänger rent makalöst om frackarna. Denna inspelning från 1965 med Stanley Black (dirigent och pianosolist) och London Festival Orchestra, är som sagt rent sagolik. På CD-utgåvan (London CD 1997) finns även Gershwins symfoniska svit ur "Porgy & Bess" (1935).

En fråga som jag alltid undrat över bara. Hur lyckas slagverkarna stämma bilhornen så de hamnar i rätt tonarter i början av "An American in Paris"? Det stycke som är min absoluta favorit här.

Betyg: *****