RUBEN & THE JETS
I dagar av kramptillstånd och fruset bottenläge får min älskade MP3 en alldeles extra viktig funktion. Musikmixen blir en övergång, en transferrering på vandringen mellan arbetsplatsen och hemmet. Inte ta med sig jobbet med hem. Lämna av neuroser av allt man inte hunnit med på ett överlastat skrivbord - i hopp om att inte gå in i den där berömda väggen.

Då kan man bli glad av en knäpp, slumpmusikmix där Mozart, Miles, Monica och Morrison (Van) kan följas av Mothers. Och kanske då något från den fåniga "Cruising with Ruben & The Jets" (Verve/Bizarre LP 1968). Det är nog det i särklass "snällaste" Zappa-album som finns. Men också indränkt i besk ironi och den bizarra humor som gamla Mothers odlade och som kunde vara rätt påfrestande.
Men på omslaget frågar en seriefigur i en pratbubbla: "Är det här The Mothers of Invention som spelar under annat namn, i ett sista försök att få sin skitmusik spelad i radio?" Sånt är roligt!

Ruben & The Jets-albumet är annars sångaren Ray Collins stora stund. Han sjunger doowop-låtarna med innerligt, ljust vibrato, som vore det på en kalifornisk strandbar. Alla låtarna på Ruben & The Jets är kärleksfulla pastischer på 50-tal, dowoop och surfpop (där Mothers spelar rollen som den fiktiva gruppen). Det är mycket 6/8-takt och "doo-wop-a-doo"-stämmor och sentimentala olycklig-kärlek-texter. Frank Zappa själv är ovanligt nedtonad och sjunger bara de gläfsande basstämmorna. Han sjunger dem ovanligt FULT. Som en distanseringseffekt à la Brecht. Man ska ju påminnas om att det bara är på låtsas.


På omslagets baksida ses den fiktive "Ruben Sano". I själva verket ett prydligt foto av en mycket ung Frank Zappa. Ja "Ruben & The Jets" är bara en lätt bagatell i Zappas stora katalog. Men en kul bagatell som piggar upp på vägen till tungfotade arbetsdagar.