Cornelis första Bellman-LP är ju bara så BRA! "Spring mot Ulla, spring! - Cornelis sjunger Bellman" (Philips LP 1971). Jag vet att skivan är omtvistad. Att många tyckte att Cornelis Vreeswijk förhöll sig lite väl fritt till Bellman. Att det blev mera Cornelis än Bellman av det. Och visst - Fred Åkerström har en annan autencitet i sina tolkningar av Fredmans Epistlar.

Men det kvittar, för "Spring mot Ulla..." är så livsbejakande, så full av spelglädje och en respektlös kärlek till Bellman. Den blev min egen definitiva ingång till Bellman. Den fyllerusiga "Till kära Mor på Bruna Dörren", den dödsmedvetna "Märk hur vår skugga" och den annars utnötta "Ulla, min Ulla" i varm tolkning. Här blandas jazzig sax med Kenny Håkanssons elgitarr och stråkkvartett om vartannat. Och det funkar hur bra som helst.

Detta var också den första i den ojämna raden av album Cornelis gjorde på Philips. Det började så bra här 1971 men sedan blev det svajigt. Då hade han övergett sitt kontakt med Metronome där han gjorde idel briljanta studioalbum på 60-talet. Och Cornelis andra Bellman-LP från 1977 var en trist historia.