Den här boken vållar mig huvudbry. Har änligen läst ut Klas Östergren, "Gangsters". Uppföljaren till "Gentlemen" (1980) som är min absoluta älsklingsroman och som jag läst om ett antal gånger genom åren, alltid med samma behållning. Här fanns en virtuost berättad historia om de två märkliga bröderna Henry och Leo Morgan. Händelser i flera tidsplan och med träffsäkra skildringar av 1940-tal, 1960-tal, 1970-tal etc. Äventyrliga sidohistorier och en berättarglädje som fick en att glömma att Östergren egentligen var ute efter att skildra en tragedi. För att läsa "Gentlemen" var i själva verket att läsa en riktigt rolig underhållningsroman.

Allt detta är annorlunda i "Gangsters". Fattas bara annat, 25 år har ju passerat. Även här har vi den fiktive författaren "Klas Östergren" i berättarrollen (ett djärvt konstgrepp). Här avslöjas (ja OK, jag säger det) att bröderna Morgan bara var en, Henry Morgan delad på två av romantekniska skäl i "Gentlemen", och också förskönad där pga av författarens dåliga samvete.

Alltså - att läsa "Gangsters" är att bli avklädd sina illusioner. Och det är verkligen på gott och ont. De yttre händelserna i "Gangsters" är sparsamma. Tempot är mycket långsamt och oförlöst. Tidsskildringarna har inget egenvärde i sig som i "Gentlemen". Vad värre är - berättelsen känns bitvis ganska tråkig, på mils avstånd från förlagan.

Och visst är det illusionslösheten som är budskapet här. Men något hände med den unge Klas Östergren efter "Fantomerna", "Gentlemen" och "Fattiga riddare..." Någonstans i höjd med "Plåster" och "Ankare" ändrades hans berättarstil - från lustfyllda äventyrsromaner till mycket stramt hållna historier som skildrade män i kris. Från Österlentrilogin och framåt.

I "Gangsters" kommer en viss Conny kommer in i bilden. En sådan typisk loser som befinner sig i en livskris och ett kramptillstånd. Figuren Henry Morgan är frånvarande och finns med som en myt, medan Wilhelm Sterner och andra passerar som reflexer. Den vackra, gåtfulla Maud har däremot en bärande roll i denna bok. Och Klas Östergren är som alltid en tekniskt mycket skicklig författare. Frågan är bara om "Gangsters" berör mig särskilt mycket. Och kan jag läsa om "Gentlemen" för sjunde gången med samma oförstörda glädje?