Efterlängtad repris på serien "Klassiska typer" i SVT. Annorlunda, fräcka och ifrågasättande grepp på den klassiska musiken. Programledaren Gunno Klingfors, som själv ger intryck av maniskt geni med vild professorsblick, vänder ut och in på konventioner i den västerländska musikhistorien.

Denna första del, om "Underbarnet och övermänniskan". Väl värt att börja med. Det finns något provocerande över hela begreppet underbarn. Minns hur jag själv, när jag en gång upptäckte klassisk musik och gick lös på symfonirepertoaren, stördes av den där lille typen som började på M. Fick alltid höra att han var ett underbarn. Så fläckfri, så ofelbar, så helt igenom perfekt.

Jag upptäckte den ena husguden efter den andra (Beethoven, Berlioz, Sibelius, Ravel, Stravinskij). Men Mozart hatade jag. Nej...inte hatade, men kände aversion mot. Han var ju så odrägligt oöverträffbar. På torsdagskonserterna med Helsingborgs Symfoniorkester satt jag mest och väntade ut M (som nästan alltid spelades), i väntan på något mera senromantiskt, temperamentsfullt.

Det är länge sedan nu. Filmen "Amadeus" på 80-talet gav en välkommen motbild. Där var Mozart geniet men också fjanten och busungen. Ändå kan jag inte helt släppa bilden av det skrämmande underbarnet M - ett fenomen mera än en människa. Den lustfyllda avväpningen i "Klassiska typer" kändes välgörande.