I gårdagens DN (20/8) ägnades hela kulturdelen åt 1990-talet. Temat är klart tilltalande. Jag gillar när historieskrivningen inte bara handlar om "gammalt" och nuet lämnas därhän för att det skulle ligga för nära och vara svårtolkat. Det är varje historieskrivares förbannade plikt att också tolka det nära och nutida och dra trådarna mot en tänkbar framtid.

1990-talet - tiden mellan kalla krigets slut (muren, november '89) och de två tornens fall (september '01), början till kriget mot terrorismen. Vakuumet mellan fienden Sovjet och fienden Al-Quaida. När gamla Östeuropa föll ihop, missilhotet bleknade bort och dessutom Nelson Mandela frigavs 1990 - då såg världen för ett ögonblick riktigt ljus ut.

Ändå blev 90-talet ett kaos av extremt våld och etnisk rensning. 90-talets musiksound är en skorrande, samplad kakafoni av överstyrda metal-gitarrer, malande grunge och gangsta-rap. En skär kontrast mot 80-talets blanka ytor och sminkade poser. 90-talets film, och även konst, splattrar av rått våld. Allt förklarat med -ironi. Allt är ironi. Allt samplat och utbytbart digitalt i Internets första riktigt stora decennium.

Säga vad man vill. 90-talet är intressant att tolka. Förbannat intressant. Heder åt DN:s kulturredaktion.