SIGRID COMBÜCHEN "SPILL" - GROTESKT ÖVERSKATTAD

Ibland är gapet stort mellan kulturkritiker och konsumenter. Det är en gammal, tröttande devis om "vi" och "dom" som mest brukar visa sig i fråga om populära filmfarser och liknande.

Alltså. När Sigrid Combüchen förra året kom ut med sin roman "Spill" (Norstedts 2010) och blev översvallande hyllad av en enig kritikerkår blev jag nyfiken. Hade inte tidigare läst något av Combüchen men kände intuitivt respekt för henne som en tung, skicklig författare.

Började läsa och kände inledningsvis för texten. Upplägget är finurligt. En författarinna kallad "Sigrid Combüchen" och boende i en villa i Professorsstaden i Lund, får en dag ett brev från en äldre läsare som tyckt sig känna igen sig som förebild till en figur i en av författarinnans tidigare romaner. Allt är naturligtvis ren fiktion. Sådana lekar med egna identiteter kan vara raffinerade. Klas Östergren och andra har varit inne på samma grepp. Så långt allting bra alltså.

Sedan gick jag vilse. När författarinnan Combüchen (fortfarande fiktiv) börjar fantisera ihop en ny berättelse i berättelsen, en "damroman" (ironiskt) om en Lundaflicka på 1930-talet som flyttar till Stockholm, börjar på tillskärarkurs och hamnar i utkanten av filmbranchen, då börjar romanbygget svaja betänkligt.

Jag läste vidare. Berättelsen skulle väl ge sig. Pusselbitarna falla på plats. De ibland Joyce-lika hoppen mellan skeenden, platser och tider ge en snitsigt fördröjd belöning. Tyvärr icke. Eggelse att följa handlingen framåt slaknade. Romanfigurerna blev svåra att hålla reda på, helt enkelt eftersom de är så platt och ointressant tecknade. I "Babel" sade Sigrid Combüchen (den riktiga!) att hon medvetet rensat bort gängse tidsmarkörer för att skapa sitt svenska 1930-tal. I så fall är det inkonsekvens gjort.

Tidsbilderna av 30-talet kan någon enstaka gång glimta till ("Stockholm var en stad i rök"). Men ofta känns det halvdant och ibland direkt fel (mängden av svengelska språkbruk? Frank Sinatra var knappast känd i Sverige på 30-talet). I slutändan är "Spill" en roman om ett illa beskrivet livsöde (trots ansatsen att det kunde blivit något riktigt bra), invävt i en onödig tillkrånglad form (trots ambitionen om något smart), och det är synd. Riktigt synd. Greppet med växelvis 30-talsfantasi och fiktiv brevrespons i nutid från övervakande läsaren/förebilden är intelligent linjerat. Men det fungerar inte i praktiken.

Ligger hela felet hos mig? Tja, kanske det. Men jag har hört många vänner och bekanta som reagerat som jag. Börjat på den kritikerrosade "Spill", och i många fall tröttnat och gett upp efter bara ett hundratal sidor. Jag kämpade mig i alla fall igenom den. I jakt på en upplevelse jag aldrig fick.

Därför känns det så fruktansvärt provocerande att googla på recensionerna och än en gång slås av den bedövande kritikerenigheten. "Fulländad som få romaner", jublade Mats Gellerfelt i SvD. "Jag kan inte minnas när jag sist läste en så väl genomförd idé­roman", säger Martina Lowdén i DN. Och i Expressen blir Nils Schwartz "förförd av en fullständigt underbar berättelse".

Den gamla klyftan mellan "kulturetablissemanget" och "folket" (de många rätt eniga i min alls icke illiterata vänkrets som slagit igen "Spill" med en suck och tyckt att det är en absurt överskattad bok)? Inte ofta har jag känt mig så grepplös och tom efter ett skönlitterärt verk som med Sigrid Combüchens "Spill". Senast var det nog vid läsning av Boris Vians gamla "Dagarnas skum". Då kunde jag skylla på en dålig översättning. Det kan jag inte nu.