Äntligen dags att skriva om Blood, Sweat & Tears. Jag älskade dem när de slog igenom med sin nyskapande jazzrock runt 1969-70. Jag älskar dem fortfarande, fast tidens vindar tycks ha gått hårt åt denna grupp. De hittas nästan aldrig i någon skivaffär. Mellan Blondie och Blur är det tomt. I skivbolagens stora vågor av nostalgi och CD-utgåvor har de sällan funnits med. Och i retrovågor av 60- och 70-tal nämns de knappast.

Ändå är deras skivor från perioden 1968-71 så oerhört nyskapande och välgjorda. Storvuxne sångaren David Clayton-Thomas framför ett stort band med 4-5 blåsare. Fantasifulla arrangemang av poplåtar (ofta covers) som byggdes ut i block med svängigt storbandsblås och små, välvalda solopartier för altsax, trumpet, hammondorgel, munspel etc. Nio suveräna musiker som självklart greppade över pop, soul, jazz och klassiska influenser.

Om de bara hade utvecklat jazzsidan mera och satsat på längre jazzlåtar, istället för att envist hålla kvar i poplåtsformatet. 70-talets fusionsjazz låg för dörren med öppen famn. Istället hamnade de i en snurra av femtioelva medlemsbyten (bl a svenske Georg Wadenius passerade).

Deras andra LP (1969, bilden) och tredje (1970) är helt enkelt guld värda. Och i fråga om smakfulla arrangemang är de fortfarande oöverträffade.