LYSANDE WINNERBÄCK LIVE PÅ LÅNGHOLMEN

Efter nattens explosioner (störtregn och åskoväder). Långholmens marker i lervälling. Skitigt, dyngigt, slabbigt. Är inte jag för gammal för rockfestivaler? Och programpaketet med fem artister var i praktiken fyra förbands seg väntan på artisten - Lars Winnerbäck - som alla väntade på.

Först Love Antell med käck fjortisprogg. Sedan Dundertåget, ett skitpunkband som ingen var intresserad av. Sedan plats för Sophie Zelmani. Hennes softa, softa singer/songwriter-pop är egentligen bra. Men här blev det så viskande soft och långsamt att hon knappt hördes. Det blev nästan komiskt. En del verkade knappt ens märka att någon sjöng på stora scenen. Därefter Laleh. Hon piggade onekligen upp med sitt utspel och sina fina låtar och blev kvällens näst största behållning. Inte minst i hennes underbara "Bjurö Klubb".

Till slut så dags för huvudattraktionen Winnerbäck. Lysande konsert, lysande live-artist. Bra, stort folkrockband och fejkad manskör (projicerad på duk, jag gick på det). Och jag gillar Lars Winnerbäcks personliga sångskrivande. Hans sätt att få det att låta irländskt, samtidigt som han reser i öst, samtidigt som han har en alldeles egen, personlig stil som låter väldigt svensk. Det är mångordiga, episka berättelser där han rör sig som resenär i oplöjda fält. Gärna till Riga, Krakow eller Budapest. Existensiella iakttagelser i en drivna melodier som får extra färg av någon banjo här, några fioler där.

Kort sagt, det var en förbannat bra rockkonsert. Trots trista lervällingen och trots utdragen upptakt. Winnerbäck slutade med fyrverkeri efter fjärde extranumret. Han är en stor artist som väl fyller ut den stora konsertkostymen.

(Bild: Lars Winnerbäck - "Kom", Sony Universal CD 1999)