JÄVLA JOHN!

Får man göra så här? Bygga ihop en helt uppdiktad historia på nära verklighetsunderlag? Som att John Lennon under Beatles första Sverigebesök 1963 träffar en vacker, ung musikstudent, Katja. En blivande konsertpianist som råkar extraknäcka som hotellstäderska. Och råkar jobba just den hotellnatten när hon får ta hand om en stupfull John Lennon. Han som spelar i någon popgrupp som Katja har vaga begrepp om.

Fortsättningen blir en passionerad, hemlig kärleksaffär (John är ju gift) och ett hemligt barn. Det blir en märklig berättelse med stor, fiktiv trovärdighet. Eva Dozzi har stora kunskaper om Beatles historia och stark psykologisk insikt i människan Lennon.

Ja, man kan ha synpunkter på hela upplägget. Men jag älskar romanen "Jävla John" av Eva Dozzi (Alfabeta 2008). Det är ett sammansatt porträtt av stolta, smarta huvudpersonen Katja Gehrman (som offrar sin karriär). Det är ett färgstarkt men gräsligt porträtt av John Lennon, en egocentrisk själ upptagen av sin hysteriska karriär. En labil missbrukare besatt av svartsjuka.

Det är en stark debutroman. Eva Dozzi skriver med driv. Här finns en balans som gör att berättelsen aldrig slår över och blir snaskig. Det är skickligt. Och som tidsbild av ett vinterfruset, yrvaket sextiotal är boken utmärkt.

Kanske svajar balansen precis i slutfasen boken. Där blir jag nervös att Eva Dozzi ska tippa över. Tidsperspektivet flyttas fram till tiden för mordet på John, New York i december 1980. Där tar Dozzi risker. Men som skicklig författare hon är knyts "Jävla John" ihop magstarkt i någon slags klockren dur.

Då har man bakom sig en gripande utvecklingsroman. En nödvändighet för Beatles-fantaster. Men en bok som man säkert kan ha olika åsikter om. Det är modigt skapat av Eva Dozzi.

Förresten - en reflexion: Svartsjukan som kreativ drivkraft. Skrämmande och intressant. Tänker på tre genier: August Strindberg, Cornelis Vreeswijk och John Lennon. Alla tre farligt besatta av sjuklig svartsjuka.