Rickie Lee Jones var strålande, live på Nalen på valborgsmässo. Låtar från senaste skivan "The Sermon on Exposition Boulevard" (New West Records, 2006). Där tar hon en ny riktning. Mörkare, hårdare, mera grundrock. Mera Velvet Underground än popjazz. Normalt inte min egen bag. Men här på Nalen faller jag pladask.

Jag som alltid gillat Rickie Lee Jones rätt mycket, men samtidigt ofta irriterat mig på hennes pipiga återhållsamhet i västkustpoppiga jazzballader och tyckt att hennes skivor varit lite sega. Men här på Nalen är det något annat. Här sjunger hon ut rent explosivt, är känsloladdad så golvet skakar. Mullrande, överstyrda gitarrer kör runt, runt - och det är magiskt. Hon sjunger helt storartat bra.


Att det bara fanns ståplats på Nalen var jobbigt. Och mot slutet blir musiken tröttande. När gitarristen leker The Who och kör öronbedövande rundgång i de mest mässande låtarna. Men innan dess hade Rickie brutit av med några äldre, jazzigare låtar som satt fint (flera från "Flying cowboys" enligt Karin). Och överlag var det en lycklig konsert.

Undrade lite vem den skäggige mannen med luva på scenen var. Han såg intellektuell ut men kändes lite avig som musiker (fumlade med några rytminstrument). Genom Po Tidholms recension i DN fick jag reda på att han var författare, Lee Cantelon, och upphov till den bok som inspirerat Rickie Lee Jones till denna skiva. Där ser man.