"Kultfilm" är ett slitet begrepp. Men är det någon film som verkligen förtjänar att kallas det är det den märkliga thrillern "Diva - dödligt intermezzo" (1981) av franske Jean-Jacques Beineix.
Det är en mycket stilsäker och osannolik blandning av hårdkokt deckare, skön operasång, snårig trippelintrig, hotfulla industrimiljöer och bildmässig skönhet (det mesta i blått) i en komplicerad historia som handlar om piratkopiering, excentrisk operadiva, undre världen och oskuld. Allt sett utifrån en ung brevbärare i Paris som är störtförälskad, besatt av den färgade sopranen i sin vita klänning (som han snor). Hon vägrar göra skivinspelningar och unge brevbärarens illegala upptagning drar på sig dödliga hot från två olika håll.


"Diva" kräver nog flera tittningar om man ska hänga med i de snåriga förväxlingarna. Under tiden kan man bara njuta av stämningarna, den märkliga kontrasten mellan smärtsam skönhet och hårdkokt kriminalhistoria. Av den mycket franska stämningen, och av den Bill Evans-liknande pianomusiken av Vladimir Cosma.

"Diva dödligt intermezzo" är en av mina 5-6 absoluta favoritfilmer någonsin. Så annorlunda och så bildskönt meditativ mitt i den Hitchcock-lika intrigen.