Var länge ordentligt skeptisk till den här, när den kom ut i höstas. Naturligtvis - The Beatles och remix-albumet "Love" (Apple/EMI CD 2006). Och första genomlyssningen blev en skakande upplevelse. Börjar med "Because", stämsångpartierna rena - utan komp, och med inlagda sekunder av pauser emellan. Vad var poängen? Vad är det för fel på originalen? Jag följer skivan genom konstiga ommixningar. Trumrytmen från "Tomorrow never knows" vävs ihop med "Within you, without you". Psykedelian snurrar runt i högtalarna. Ibland blir det riktigt bra, ibland blir det bara nipprigt. Men som sagt, poängen...?

Redan efter andra genomlyssningen börjar jag kapitulera. Herregud! Beatles överraskar mig. Beatles skakar om mig. Var det inte så det var - en gång? Gamle George Martin med son har lyckats med den ursprungliga intuitionen. Här är välkända slingor, fragment, melodier. Ibland hela låtar. Ibland bara minimala samplingar. Men hela tiden det KONSTIGA, det oberäkneliga. Det experimentella. Det något stort som Beatles nu 80-årige (!) gamle skivproducent har mixat ihop. "Get back" körs ihop med gitarrduellen i slutet av "Abbey Road", och med stänk av "Cry baby cry" från vita dubbel. Vad kommer härnäst? Jag lyssnar med vidöppna sinnen.