Jaaaa! Hatten av för Zappa-konserten igår! "Zappa plays Zappa - Tour de Frank" på Hovet, Johanneshov. En lysande konsert på nära tre timmar. Dweezil Zappa med stort band och rolige Napoleon Murphy Brock som sångare, saxofonist och charmtroll. Vilken underbar sångare han är! Denne sprallige veteran från Hawaii (tror jag?).

Konserten inleddes med film. En liveupptagning från 1973 med "Montana" och ett instrumentaljam. Mäster Frank Zappa själv från sin allra, allra bästa period. Och ett av sina allra bästa band (se inlägg nedan), med Napoleon, George Duke, bröderna Fowler, Ruth m.fl. Lysande filmat och förmodligen aldrig tidigare visat.

Så entré för Dweezil och det (förutom Napoleon) unga åttamannabandet. Självklart utrustat med vibrafon-slagverkare och allt. Musik från Zappas hela 30-åriga repertoar hade utlovats. Och mycket riktigt. Bra öppning med "Help, I'm a rock" / "Hungry freaks daddy" från första LP:n "Freak out!". Melodiösa poplåtar från "We're only in it for the money". Från avantgarde-mästerverket "Uncle Meat" spelades "King Kong" - i reggaeversion(!).


Men fokus låg ändå på låtar från guldperioden 1973-75. Då Zappa i följd gjorde albumen "Overnite sensation", "Apostrophe", "Roxy & elsewhere" och "One size fits all". Alla är de klassiker som kommer att stå sig. Dweezil, Napoleon, bandet och nu även gitarristen Steve Vai gick loss på "Camarillo Brillo", "Inca roads", "More troubles every day" och till och med mitt favoritnummer "Pygmee twylte". Det var enastående och tiden stod stilla.

Stort utrymme i mellanpartiet fick frenetiske trumslagaren Terry Bozzio ("terror-Bosse"). Heltvilt trummande sjöng han sig igenom tjatiga "I'm so cute!" och andra 1979/80-låtar. Till mångas jubel, men jag blev trött av hans frenesi.


Sångarparet Flo & Eddie medverkade inte, som först var annonserat. Det gjorde mig inget för de var aldrig mina favoriter. Svenska Mats & Morgan deltog inte heller. Men kontentan av konserten var en mycket fullmatad, mycket generös och musikaliskt lysande hyllning till Frank Zappa. Vänlige Dweezil Zappa var rörd och publikens jubel visste inga gränser. Alla mina favoritlåtar fanns med, möjligen utom "Joe's garage" och "Bobby Brown" (men den är ändå lite utnött).

Förra gången jag var på Hovet och klättrade i de otäckt branta läktarna var 1988, då Frank Zappa gjorde sin sista världsturné. "Zappa plays Zappa" var en mycket värdig fortsättning, trots huvudpersonens frånvaro.