Lorres musikhörna

2012-01-29T21:01:00.002+01:00

MILES DAVIS & GIL EVANS

Klassikers klassiker. Det började nog redan runt 1949-50. Unga trumpetlöftet Miles Davis samarbetade med arrangören Gil Evans och var inne på att hitta något nytt. Ett nytt sätt att arrangera blåsare. Som stämmor i en kör. Inte som den då vanliga storbandsjazzen med alla sina klichéer. Miles och Gils första inspelningar är de som senare blivit kända som "The Birth of the Cool".

Men sedan dröjte det några år. Miles var en jazzstjärna och från 1956 blev han ännu mer stjärna, när han fick ett präktigt kontrakt med Columbia (=CBS) och kunde sälja skivor i rekordupplagor.

1957 möttes Miles och Gil Evans stora orkester igen på skivan "Miles Ahead". Och 1958 följde deras tolkning av hela George Gershwins svarta opera "Porgy and Bess" (bilden ovan). Succé! Och en given klassiker, även om den subtila musiken idag kan kännas bitvis sölig i tempot.

1960 så nästa succé, "Sketches of Spain" (bild). Vilket stilfullt omslag! Med stämning av kastanjetter och brännhet, spansk inlandsjord framförs här bl.a. en färgrik improvisation över troget original, adagio-satsen ur Joquim Rodrigos "Concierto de Aranjuez" (ursprungligen för gitarr och orkester). Komponerad 1939 när spanska inbördeskriget var slut.

Det påstås (hörsägen, jag kan inte belägga det) att den annars så lugne Gil Evans senare fick ett vredesutbrott och brände noterna till sina arrangemang. Trots det har en del musiker senare försökt rekonstruera musiken - utifrån gehör.

Miles och Gil Evans fortsatte samarbeta på orkesterskivorna "Someday my Prince will come" (1961) och "Quiet Nights" (1962). Men de är inte lika kända. Alla nämnda album alltså på skivmärket CBS.

2012-01-28T21:36:00.002+01:00

THE WATERBOYS - FISHERMAN'S BLUES

Åren runt 1988 var folkrocken stark och i synnerhet med en touch of Irland. Van Morrison gjorde några av sina bästa skivor, U2 var kungar. Runt omkring fanns också punkiga folkslyngelbandet The Pogues med sina roliga dragspelsrykare i snabbt tempo. Där fanns allvarsamma Sinéad O'Connor, spelglada Hothouse Flowers.

Och där fanns inte minst det romantiska folkrockbandet The Waterboys. Ursprungligen skottar men vid denna tid stationerade på Irland. Anförda av rockpoeten Mike Scott som sjöng sina ljusa, färgrika, innerliga sånger och spelade mandolin. På "Fisherman's Blues" (Ensign 1988) tar de steget fullt ut med en palett av fioler, folkmusikslingor, en melodisk innerlighet och ett energiskt driv.

Skivan är gruppens mest kända, och ändå inte lika bra som den följande, "Room to Roam" (1990). För den skivan är en klar källbäck av ren lycka, en skiva att ta med sig på en öde ö. Men på "Fisherman's Blues" är man på god väg dit.

2012-01-23T22:26:00.003+01:00

KONSTUTSTÄLLNINGAR

Vintern har hittills bjudit fantastiska möjligheter att se stor konst i Stockholm. Mest unik och minnesvärd den välmatade "Peredvizjniki - Banbrytare i ryskt måleri" på Nationalmuseum. Den ryska realismen under sent 1800-tal var en skarp reaktion mot tsarväldets påbjudna mytologimålande. Istället målade Ilja Repin (1844-1930) och andra i opinion vardagliga motiv där bönder, pråmdragare, kringresande, soldater på väg till fronten etc, lyftes fram i klassiska kompositioner som gav nerv och liv åt berättelserna.

Att studera Ilja Repins "Pråmdragare vid Volga" (bilden) är som att se HD-TV. Då menar jag att personerna inte bara är en anonym massa ("folket") utan att varje enskilt ansikte lyfts fram. Arbetarna är enskilda individer med egen färg och karaktär. Det är gripande. Detta ryska för-revolutionära måleri har länge varit omtyckt i Ryssland - men nästan okänt i Väst. Samlingen är också generöst utlånad från St Petersburg och Moskva.

På Moderna Museet kunde man samtidigt se en djärvt men sällsynt lyckat ihopsatt trio av impressionister - före och efter impressionismen, så att säga. Brittiske William Turner (1775-1851), vars tidiga romantiska landskapsmålningar upplöstes mot abstrakta fartyg och ånglok i dimma och dis (bilden hans "Begravning till havs", 1842) och förebådade franska impressionismen. Självaste franske mästaren Claude Monet (1840-1926), här mest representerad med sina många näckrosmålningar, och den nutida amerikanen Cy Twombly (1928-2011). Ny för mig och skönt dekorativ med sina sparsamt exploderande roskaskader.

Båda dessa utställningar publikmagneter så man höll på att storkna. Metervis köer i vinterkylan till båda. Synd att klaga på kulturintresset. Samtidigt på Fotografiska som aldrig sparar på pr-krutet: Holländske rockfotografen Anton Corbijn. Inte hans mest intressanta verk denna gången, men heller aldrig ointressant. Här får man se porträtt av Mick Jagger som tant (?) tidigt 70-tal.

Återstår att se: Märklige 1800-talsmålaren Carl Fredrik Hill (1849-1912) i övergripande samling på Valdemarsudde. Och där kommer senare i vår en av mina favoriter: Blåmålaren, sekelskiftesdepparen och homoerotikern Eugéne Jansson (1862-1915), annars mest sedd permanent på Thielska Galleriet. Men denna större utställning på Valdemarsudde något att se fram emot.

2012-01-15T22:54:00.005+01:00

TYRA LUNDGREN

Glad åt ny bekanstakp med fantastiska konstnärinnan Tyra Lundgren (1897-1979). Hon gjorde sig mest känd som keramiker. Människoskildringar i folkloristisk anda, inte olik Bror Hjorts. Och rörande fina fågelfigurer i keramik. Men det som tilltalar mig mest är hennes många frodiga självporträtt. Kraftfulla i färg och form, med ett stolt allvar .

Som denna målning från 1921. Omslag på bok, en omfattande konstnärsbiografi skriven av konstvetaren Marika Bogren (Carlssons 2011).

2011-12-31T15:10:00.000+01:00

GOTT NYTT ÅR, 2012!,

önskar jag Eder alla! En SKÅL på tolvslaget!

2011-12-30T14:26:00.004+01:00

ÅRETS ÅRETS 2011

Det blir nog mera av alla världshändelser och mindre av kulturevent i återblicken på detta omtumlande 2011. Bara en tredjedel av allt, och man kunde tala om ett nyhetsmättat år.

Årets helvete på jorden-1: Massakern på Utöya, Norge
Årets helvete på jorden-2: Jordbävning, tsunami och kärnkraftskatastrof i Fukushima, Japan
Årets försiktiga optimism: Den arabiska våren
Årets kaos: Greklands ekonomi
Årets inrikesnyhet: Avslöjandena av Caremas vårdskandaler
Årets inrikes-utrikesnyhet: Johan Persson och Martin Schibbye fängslade i Etiopien
Årets halaste ål: Carl Bildt
Årets loser: Håkan Juholt
Årets icke-saknade: Moammar Khadaffi, Usama Bin Laden, Kim Jong-Il
Årets bok (tippad på förhand): Elisabeth Åsbrink - "Och i Wienerwald står träden kvar"
Årets konsert: Berwaldhallen - Larsson, Dvorak, Debussy & Ravel med Rafael Frühbeck de Burgos och Radiosymfonikerna
Årets veterankonsert: Tom Jones på Sofiero, Helsingborg
Årets konsert trots fula byxor: Jane Birkin i Filadelfiakyrkan, Stockholm
Årets konstutställning: Gösta Adrian-Nilsson (GAN) på Waldemarsudde
Årets svenska film: "En enkel till Antibes" med Sven-Bertil Taube
Årets utländska film: "Midnatt i Paris" av Woody Allen
Årets rockmemoarer: Patti Smith, Keith Richards
Årets svenska CD: Svante Thuresson - "Regionala nyheter; Stockholmsdelen"
Årets utländska CD: vet inte, kanske Feist - "Metals"
Årets resmål: Korsika
Årets sällsamma konsert: Meridianu i ett citadell i Calvi, Korsika
Årets saknade, personligt: Min mor Karin
Årets saknade scenartister: Annalisa Ericson, Sickan Carlsson, Sif Ruud, Lena Nyman, Lasse Brandeby, Elizabeth Taylor
Årets saknade musikprofiler: Hans Leygraf, Per Grundén, Anders Loguin, Amy Winehouse
Årets saknade, övrigt: Steve Jobs, Vaclav Havel, Sven "Plex" Peterson, TV-eken
Årets lyckligaste och välförtjänta: Tomas Tranströmer
Årets missbedömning: DN:s "förnyelse" med katastrofalt typsnitt
Årets minimediahändelse: TV-ekens fällning på Oxenstiernsgatan, Gärdet
Årets ordvits: "Var det Granskningsnämnden som fällde TV-eken?"

2011-12-23T21:13:00.002+01:00

GOD JUL TILL ER ALLA!

Och idag är det Lille Julafton, som vi säger i Skåne. Härligt, jag fick massvis av kommentarer på Facebook på min statusrad angående denna dialektala egenhet. Vad är väl "dan före julafton" eller "den 23 december" mot det trivsamma Lille Julafton? Nå, hur som helst. En RIKTIGT GOD JUL önskar jag eder alla, goa vänner och kära läsare! Och grattis till alla som heter Eva!

2011-12-11T21:16:00.005+01:00

FLERA SKIVBUTIKER - MED ÅTERBRUKAT

Tänk att det finns ställen som Mickes serier, CD & vinyl. Oasen på Långholmsgatan vid Hornstull. "Öppet 11 - kvällen" står det på skylten. Och Micke själv eller någon av hans kumpaner är alltid på plats. Hit kan man komma en söndsgkväll eller när som helst. Eldsjälen driver mer än konventionella öppettider. Och här är alltid samlarna på plats. Eller "spisarna" som man sa förr i tiden. Bland mycket annat har Micke en fin hylla för "progressive rock" (i bred bemärkelse).

På Söder kan man också titta in hos Söders skivbörs på Rosenlundsgatan (samma buss 4). Också här en butik med hjärta i 60-talet. Fler skivbörsar av mer eller mindre (ibland mindre) fräsch modell finns annars också kring Mosebacke och Högbergsgatan. Och i Blå Bodarna mitt inne i Slussen. Så länge gamla Slussen nu finns kvar.

Annars är det i trakterna krings St Eriksplan skivbutikerna ännu ligger tätt. Förr ännu tätare. Då fanns t.ex. Vinylpalatset i två våningar. Nu återstår The Beat Goes On och några till. Ytterligare några småbutiker återfinns på promenadvägen bortåt Odengatan och Upplandsgatan. En sympatisk av dessa är t.ex. Marquee Records i en källare på Odengatan. Där finns bra urval av jazz och klassiskt. Ja, kanske den enda second hand-butik jag vet som har ett utbud av klassisk musik att tala om.

Denna promenadväg St Eriksgatan - Odenplan kan lämpligen landa i lilla Stockholms Serie- & Skivhandel på Sveavägen. Som många andra en lite rörig men charmig nördbutik.

Men det finns också annat. Varje söndag slår Solna Skivbörs upp bordet bland stånden på Hötorget. En pärla att glädjas över. CD-skivor och DVD:er osorterat i backar. Men bläddrar man kan man göra rejäla fynd för en billig peng.

2011-12-06T22:22:00.013+01:00

SKIVBUTIKER - JO VISST FINNS DE FORTFARANDE

Trots alla rykten om skivdöd och nedladdningar och andra hot finns de kvar. Skivbutikerna. I Stockholm till och med ganska gott om. Om man räknar både de för nya och secondhand. De två självklara att börja med är Bengans på Drottninggatan. Perfekt läge vid största affärsstråket nära Sergels Torg. Bengans är sannolikt den största, välsorterade skivaffären med generösa utbud av extrapriser.

Så självklart förstås anrika Pet Sounds (bilder ovan och t.v.) på Skånegatan på Söder. Både brett utbud och finsmakarbutik i ett. I skyltningen ovan kan kanske skymtas en box med Beach Boys mytomspunna "Smile"-inspelningar. Lämpligt nog med tanke på att butiksnamnet smakfullt nog hämtats från en annan Beach Boys-klassiker. Genuint musikkunnig personal.

Inte långt ifrån Pet Sounds, på Ringvägen, finns den lilla, lilla butiken Skivfönstret. Det är spillran som blev kvar när kedjan för flera år sedan lade ner sina större butiker på bl.a. Götgatan och i Fältöversten. Skivfönstret idag är en liten rock- o jazzbutik driven av entusiasm. Sparsmakat med hyllor med eget utbud av essens. Alltid trevlig att titta in i.

En annan nyskivbutik på Söder är Space Records i Söderhallarna. De har en hel del annars svåråtkomligt, bl.a. inom äldre populärmusik och humor. Men med påträngande säljare och höga priser är den inte min favorit.

Av den på 1990-talet jättelika MegaStore, som i CD-epokens glansålder svällde ut på flera våningar vid Sergels Torg, återstår sedan några år bara en krympt butik på Mäster Samuelsgatan bredvid Akademibokhandeln. Det är något sorgligt över den. Svunnen storhetstid. Det skymmer lätt det faktum att den är välsorterad, inte minst när det gäller klassisk musik och även jazz.

Vad gäller klassisk musik är annars NK:s skivavdelning den bästa valet. Också jazz, populär och världsmusik är bra där, medan rockutbudet medvetet är begränsat till ordinärt.

Utanför tullarna kan nämnas i Farsta Centrum, där Rocks finns, en mycket bra CD- och DVD-butik med bra utbud och rikligt med extrapriser. (Har jag helt fel för mig, men var inte detta också en Skivfönstret-butik tidigare? Vill minnas det men är inte helt säker).

Oj, det här blir ju långt. Får återkomma i nytt inlägg till Mickes och andra, ofta färgstarka, secondhand-butiker.

2011-11-27T21:35:00.005+01:00

EKEN BORTA

Så är den då väck. Natten till i fredags, ca kl 01 den 25 november, fällde alltså den numera riksbekanta TV-eken, alternativt radioeken, eken på Oxenstiensgatan utanför SVT på Gärdet, Stockholm. Det hade då gått ganska precist en månad sedan första beskedet om fällning, vilket resulterat i en konstant ockupation av trädkramare, flera av dem säkert veteraner sedan almarnas tid 1971.

Det är sorgligt att det blev så. Den 500-åriga eller tusenåriga (ingen vet) eken var en fantastisk skönhet, en silhuett med historiens vingslag som överlevt sekler av kavalleriepoker och modern bebyggelse. Nu är den väck.

Konspirationsteorierna gör gällande att kommunen hittat på allt snacket om ekens sjukdom för att det egentligen handlar om en planerad spårvagnslinje. Almarna i Kungsträdgården står ju kvar friska än idag fast de påstods vara sjuka 1971 när de i själva verket låg i vägen för en tunnelbaneuppgång.

Jag tror faktiskt tiden är en annan nu. 1971 var man ännu inne i 1960-talets rivningsraseri. Jag misstror inte expertisen som säger att tv-eken var sjuk, rutten i rötterna och en fara för trafik och människor. Att i det läget hålla på med utdraget trädkramande känns patetiskt. Att stammen/stubben nu ser frsik ut motsäger inte att rötterna var ruttna.

Men en sorg efter förlusten av evighetssymbolen är det. Man kan konstatera att EKEN väckte oerhört starka känslor. I olika läger. Romantiserade passioner för trädets evighet och överlevnad. Medan andra reagerat aggressivt mot själva kramandet ("bort med ekjäveln") och en hel del ute i landet retat sig på Stockholmsfixeringen i nyhetsrapporteringen. Det finns andra träd som fälls ute i landet, på längre avstånd från nyhetsmediernas redaktionsbord.

Själv tänder jag gärna ett ljus för den försvunna eken. Men accepterar beslutet om fällning.

2011-11-24T19:35:00.003+01:00

ELDKVARNS AVENY

Jag är väl sådär-fan av Eldkvarn. Imponeras av dem som band, deras historia, konsekvens och kontinuitet. Deras låtskrivande, arrangemang, produktivitet och kapacitet som grupp. Men kanske inte alltid av Pluras icke-sångröst och förtvivlade rockmyter.

Hur som helst. Kan inte låta bli att gilla omslaget till deras nya album "De Berömdas Aveny" (EMI). Med klara referenser till Beatles "Sgt Pepper" (bilden) och till Bob Dylans "Desolation Row" (titeln). Slitna referenser, jovisst. Men Eldkvarn bär upp dem med självklarhet, pondus och självdistans. Det är snyggt.

Detta sagt om omslaget. Skivan har jag ännu inte hört. Den återstår.

2011-11-13T21:27:00.010+01:00

MAHAVISHNU ORCHESTRA

Väntar på dessa två. Hur står de sig nu? Mahavishnu Orchestra, i den andra uppsättningen. Albumen "Apocalypse" (CBS 1974) och "Visions of the Emerald Beyond" (CBS 1975).

Det var länge sedan. Lyssnade mycket på dem DÅ. Jag gick i gymnasiet och lät "Apocalypse" ackompanjera Harry Martinsons diktsamling "Passad" i en symbios av österländsk visdom i livets jakt på mening. "Apocalypse" var supergruppens möte med London Symphony Orchestra under ledning av Michael Tilson Thomas . Det var både vackert meditativt och explosivt energifullt i en yin-yang-balans. Och bakom spakarna satt faktiskt gamle Beatles-producenten George Martin.

"Visions of the Emerald Beyond" (vilken titel! "Vision av smaragden där bortom") tog steget ännu längre. Ett närmast fanatiskt - extatiskt utspel av snabbspelande virtuoser i en högljudd musik med religiöst tillbedjande utspel.

Där någonstans tröttnade jag - då. Där blev det för mycket. Mitt inne i min mest intensiva fusionperiod på 70-talet älskade jag Chick Corea, Herbie Hancock, Weather Report, Billy Cobham, George Duke, Stanley Clarke..... Men jag övergav Mahavishnu och satte dem längst bak i skivhyllan där de stått orörda sedan dess.

Nu - som 55-årig alltmöjligt / livs-retro älskare, struntar jag i tidens dogmer och kastar mig tillbaka 40 år i tiden. Nyfikenheten leder mig tillbaka till de sedan länge ratade Mahavishnu Orchestra. Ska bli intressant. Ja, gitarrvirtuosen Mahavishnu John McLaughlin är kontroversiell i sin spelstil och måste på nytt förhållas till. Men underbare, franske violinisten Jean-Luc Ponty tar jag från början till mitt hjärta.

2011-11-06T18:27:00.002+01:00

JANE BIRKIN LIVE I FILDAELFIAKYRKAN, STOCKHOLM

Mammas begravning över. Dags att gå vidare. Vi kopplar av med att se Jane Birkin levande på konsert i Filadelfiakyrkan i Birkastan, Stockholm. Vi är många frankofiler som fyller den sakrala salen fredagkvällen den 4 november. Jane Birkin turnerar med ett program Serge Gainsbourg-sånger, nu i japansk dräkt. För ca 10 år sedan gjorde hon succé med ungefär samma Gainsbourg-sånger arrangerade som algerisk-arabisk rai-musik, förevigad på den mycket personliga och lyckade live-cd:n "Arabesque" (bilden, EMI 2002).

Jag trodde att det nu skulle bli Serge i japanska arrangemang, men det var fel. Istället handlade det om ackompanjeman av fyra helt underbara, japanska musiker i en konsert initierad efter Fukushima-katastroferna tidigare i år.

Så stod hon då på scenen, sångerskan/skådespelerskan som för alltid förknippas med skandalsuccé-sexhitlåten "Je t'aime, moi non plus" i flåsande duett med Serge redan 1969. Den ständige skandalmakaren Serge Gainsbourg dog redan 1991. Men Jane Birkin har sannerligen en konstnärlig integritet på egen hand. Hon har gjort underbara skivor på 2000-talet. I tur och ordning: "Arabesque" (2002), "Rendez-vous" (2004), "Fictions" (2006) och "Enfant d'hiver" (2008).

Och på scen denna kväll. Ja, någon stor röst har hon inte. Istället så skör så den ibland knappt bär. Men ändå fungerar det, tack vare hennes varma, personliga lyskraft. Hon är enkelt klädd i fula byxor och sjunger avslappnat vaggande med ena hande i byxfickan. Musikaliskt är det bitvis svajigt, men den japanska kvartetten spelar gudabenådat och bär upp henne, efter en haltande öppning. Sättningen är piano, fiol, trumpet och trummor (vilken lyhörd trumslagare!). Skönt att slippa bas, det blir istället ett ljust, luftigt, mjukt sound. Och i centrum står Jane Birkin och vi alla i publiken bara älskar henne. Trots skavankerna.

2011-10-22T21:05:00.009+02:00

EKEN VID TV-HUSET

Säkert tusen år gammal. Den stod där innan Östermalm och kavallerierna och Birger Jarl fanns. I mannaminne har den alltid varit en vacker, stolt, naturskön profil och levande evighetssymbol. Den står där, mitt på Oxenstiensgatan utanför TV-huset (Sveriges Television, SVT) och Radiohuset (Sveriges Radio, SR) på Gärdet i Stockholm. Mitt i stråket har den gamla eken alltid stått orubblig. Sett från 56:ans busshållplats är den en harmonins blickpunkt och en oemotståndlig silhuett.

Nu ska den gamla eken rivas. På måndag, den 24 oktober, kommer gatukontorets motorsågar. Eken har befunnits sjuk, angripen och presumtiv trafikfara. Visserligen ska den begravas på Djurgården för att behålla sin fauna. Men eken faller. Har det månne något med planerad spårvagnslinje att göra? Gatukontoret förnekar det. Men konspirationsteorierna frodas på Gärdet. Det finnas paralleller till almarna i Kungsträdgården 1971. De räddades efter vilda protester.

Men den älskade, tusenåriga eken lär säkerligen falla död till marken i övermorgon. EKEN PÅ OXENSTIERNSGATAN, urtid ca år 1000 - 24 oktober år 2011.

(Tagg: Radioeken, tv-eken, teveeken)

2011-10-17T21:56:00.004+02:00

ODE TILL MIN MOR

Nu salig i himlen och i varmt minne. Min mor Karin Lorentzon (1924 - 2011) dog denna månad, närmare bestämt den 6 oktober. Hon finns alltid med oss. Liksom naturligtvis min far Åke Lorentzon (1918 - 1993), borta sedan länge.

Detta foto på mor och mig måste vara från tidigt 1990-tal. Tiden när våra barn var små och vi träffades i Stockholm eller hemma i Skåne.

2011-10-02T21:09:00.004+02:00

DIVA - SOUNDTRACK

Fick så äntligen tag på den svårfångade filmmusiken till den svårfångade kultfilmen "Diva" (eller "Diva - dödligt intermezzo") av Jean-Jacques Beinex från 1981. Alltså: CD:n "Diva soundtrack" med i huvudsak pianisten och kompositören Vladimir Cosma (Pomme/Largettho Music/Sony, denna utgåva 1993/2002). Upphittad via amazon.com

Jag har tidigare prisat den mästerliga, franska thrillerfilmen "Diva". En i mitt tycke världens bästa film med sin sällsamma blandning av hårdkokt gansterstory, råa industrimiljöer, överjordiskt sköna operaarior, estetiskt blåvackert foto och en minst sagt snårig deckarintrig med flera parallellhandlingar som korsar varandra. I korta drag en förväxlingshistoria om korruption och piratinspelningar av operasångerskan, divan. Och om en ung brevbärarkilles besatthet av den vackra, skönsjungande sångerskan, divan. Hon spelas av sopranen Wilhelmina Fernandez. Filmen nådde rejäl kultstatus åtminstone på Stockholms biografer på 1980-talet, men ses numera sällan.

Fast jag redan har DVD:n var det en fjäder i hatten att få tag på skivan. Till skillnad från många soundtrackskivor lever den här sitt eget liv och står sig bra. Filmens skarpa kontraster speglas också här. Filmstoryns bärande operaaria, "Air" av den inte alltför kände senromantikern Wally hörs kort i inledningen.

Vladimir Cosmas eget vackra solopiano i "Promenade Sentimentale" är det mest minnesvärda partiet. Scenerna vid fyrtornet om natten. Meditativt längtansfullt, som vore det pianospel av en Bill Evans eller en lugnare Chick Corea. Vad jag däremot hade glömt bort var alla de metalliskt hårda, minimalistiska inpassen med titlar som "Métro Police" och "Le Curé et l'Antillais". Inte helt lättuggade ljudmoment som skaver mot nerverna. För "Diva" är ju trots allt en hårdkokt thriller. Men med utrymme för kontrasterande stillsam skönhet. Det är det som skapar mystiken. "Diva" liknar knappast någon annan film jag sett förr eller senare.

2011-09-25T20:36:00.004+02:00

GEORGE DUKE - ANNO 1975

Han spelade med Zappa & The Mothers och han spelade med Billy Cobham och hans grupp. Åren kring 1975. Och han gjorde suveräna egna skivor. Alltså, förstås - George Duke, den fina klaviaturspelaren, jazzpianisten och soulsångaren som lyfte Zappas skivor och spelade med "alla" just då.

George Dukes skivor från t.ex. anno 1975 är fullfjädrade. "The Aura will prevail" (BASF/Polydor 1975) har en dunderskön, enhetlig stämning med sina sexiga funkrytmer, sköna syntmattor och fina musikalitet. George Duke själv på Fender elpiano och massa syntar, Alphonso Johnson på elastisk funkbas och Leon "Ndugu" Chansler på flyhänta, svängiga trummor. Alla var de unga musiker på modet just då. På något spår tillkommer Airto Moreira på brazil-slagverk och sångerskor. George Duke själv sjunger med ljus, tunn falsettsoul. Men soundet på "Aura" är enhetligt.

Delvis annorlunda är det på den samtidigt utkomna "I love the blues, she heard my cry" (BASF/Polydor 1975).

Skivan är George Dukes hyllning till då avlidne saxofonisten Cannonball Adderly, som Duke spelat med. Här finns en uppsjö av stilar, genrer, besättningar, spelsätt. Allt från rå blues, avancerad marimba-jazzrock, rakt sväng, soulsånger osv. Det blir ojämnt och spretigt och funkar inte alltid till hundra procent. Men här finns roliga infall, en del bra låtar och ett gott uppsåt.

Båda albumen finns på "Three originals CD" (Polydor ? 2-cd, 1994), där det tredje albumet är "Liberated Fantasies" (1976).

2011-09-24T22:34:00.003+02:00

Detta inlägg har tidigare varit publicerat den 9 mars. Då just detta dragit med sig en massa skitkommentarer av värsta spamtyp gör jag ett försök att lägga om det här och radera det tidigare:

ARILD ANDERSEN - BLUE IN GREEN, EARLY QUARTETS

Äntligen! Äntligen finns Arild Andersens "Shimri" (ECM 1977) tillgänglig på CD. Här pratar vi ECM-jazz. Den sparsmakade cool jazz som i 40 år producerats av tyske Manfred Eischer. Om den speciella estetik han odlat med högklassiga musiker, improviserad musik, kristallklart ljud, kräsna skivutgåvor med sparsmakade skivomslag och ofta något meteorologiskt fenomen på foto eller teckning i stram design. Allt är mycket sofistikerat och trots att ECM-estetiken kan synas kommersiellt omöjlig har den mot alla odds under dessa år varit mycket framgångsrik. Detta tack vare Eischers envetna konsekvens och tro på kvalité. En slags jazzens motsvarighet till Brombergs bokförlag.

Det är förresten inte bara jazz det handlar om. ECM har också en betydande utgivninga av världsmusik och samtida konstmusik (Arvo Pärt, Steve Reich m.fl.). Däremot är rock, schlager och "lätt musik" sådant som icke göra sig besvär. Manfred Eischers pamflett av artister är mångkulturell och etniskt gränsöverskridande. Indiska musiker möter jojkande samer möter Brazil osv. Här uppstår verkligen möten.

Och många gånger är det just nordiska (inte minst norska) musiker som fått utrymme på ECM. Jan Garbarek, Terje Rypdal och Arild Andersen är några av dem.

Och just "Shimri" (1977) med fantastiske kontrabasisten Arild Andersen och hans kvartett är det enskilda album jag rankar allra höst. Ingen kontrabasist har en så ren, sjungande, melodisk klang i sin fela som Arild. Övriga i kvartetten är norkse trumslagaren Pål Thowsen, svenske pianisten Lars Jansson (som vid samma tid var med i Egba) och Coltrane-blåsande, fine finske tenorsaxofonisten Juhani Aaltonen.

Samma musiker spelar också på följande, lika förstklassiga albumet "Green Shading into Blue" (ECM 1978). Dessa två, tillsammans med Arilds allra första soloalbum "Clouds in my Head" (ECM 1975) finns nu alltså äntligen tillgängliga på CD som en 3CD-box med titeln "Green in Blue : Early Quartets" (ECM, utgiven 2010). Det är en utmärkt idé och efterlängtad utgåva.

En anmärkning bara: Sparsmakade konvolut som alltid. Men varför kunde man inte fått originalomslagens svalt designade fotokonvolut med? Nu bara snålt asketiska texter i tvåfärgstryck på vit kartong. Det här är ingen lågprisutgåva. Lågprisutgåvor är inte det sofistikerade ECM-bolagets grej.

2011-08-30T22:21:00.008+02:00

GENTLE GIANT - NYUPPTÄCKT

Sommarens återupptäckt. Började med att jag fick höra en annorlunda låt på lördagsmorgonens obligatoriska "Ring så spelar vi" en sommardag. "Think of me with kindness" som önskemelodi. Vad var det här? Lisa Syrén presenterade detta udda, gamla brittiska band. Gentle Giant. Ett namn jag knappt hört uttalat sedan tidigt 70-tal. Själva sinnebilden för "progressive rock".

Jag rusade till Bengans (eller om det var Pet Sounds) och köpte det här albumet, "Octopus" med Gentle Giant (Vertigo 1972). Och vilken musik! Herregud, vilken musik!

Udda och sammansatta taktarter, komplexa låtar med mycket musikaliska händelser per tidsenhet, myller av dubblerade instrument (de sex medlemmarna var alla multi-instrumentalister). Influenser från renässans och brittisk folkmusik. En mjuk sångstil och framtoning (till skillnad från Zappa som de annars kan erinra om).

Och en musik man knappast hört förr eller senare. Jo, efter flera decenniers strypning finns det i vår tid åter igen utrymme för denna ny-psykedeliska, ny-symfoniska proggrock. Omslaget till "Octopus" är gräsligt fult. Men det var ett stildrag som hörde till den brittiska symfonirock-vågen då, tidigt 1970-tal. Sedan kom helt andra ideal och dominerade.

2011-08-29T20:13:00.004+02:00

PEPS 4CD-ALBUM

Gillar den nya lanseringsmodellen där skivkoncernerna ger ut miniboxar med artisters 4-5 album i urval till priset av en. Ett desperat trick i skivans sista skälvande tid? Kan hända. Men tilltaget är tilltalande.

Så får man t.ex. fyra av Peps tidiga välvalda på ett bräde:

"SWEET MARY-JANE" (Sonet 1969)
Sensationellt fullmogen blues med engelska texter på Peps andra skiva någonsin. Utgiven som Peps & Blues Quality . Då censurerad för väl flummigt omslag. Men musiken är kanon. Det här var långt innan Peps var känd för en större publik.
"PEPS BLODSBAND" (Sonet 1974)
Första på svenska (dvs skånska) och Peps genombrott. Klockren, engagerad bluesrock som svänger. "Tvau å tvau e foyra.."
"HÖG STANDARD" (Sonet 1975)
Första reggaeskivan i svensk rockhistoria. Också en klassiker. Roliga ABBA-parodin på omslaget. Välproducerad men något ojämn i tempot. Avlutas med fantastiska balladen "Kommunikationskollaps".
"DROPPEN URHOLKAR STENEN" (Sonet 1976)
Mera enhetlig. Lysande reggae-spel. Texter bitvis kloka, bitvis väl flummiga. "Babylon" är en av Peps bästa låtar.

Och så fortsätter marknaden med dessa miniboxar om 3-5 originalalbum med de mest skiftande artister. Alltifrån Elvis, Miles, Lou Reed, Ted Gärdestad, Mahavishnu Orchestra, Patti Smith, Carola, Lena Ph, Jefferson Airplane, Fleetwood Mac, Sonny Rollins till ....

Jag har tidigare lovprisat en 5CD-box med Blood, Sweat & Tears, med gyllene tillfälle att då få tag i annars svårfångade originalalbum.

Återstår att se om denna marknadsföringsidé kan rädda kvar SKIVAN åtminstone ett liiitet tag till på marknaden.

2011-08-28T21:26:00.003+02:00

TOM JONES PÅ SOFIERO

Flera sommarminnen. Vi såg Tom Jones live på Sofiero slott i Helsingborg. Han var bra. Proffsig. Vid 70 års ålder har han slutat färga sitt hår svart och försöka verka så förtvivlat ung. Han har gått tillbaka till sina rötter. Sjunger gammal blues, ballad, country, gospel med sensationellt gott resultat på sitt senaste album "Praise and Blame" (Island CD 2010, nedan). Ett helt lyckat grepp. Och när han sjunger blues (av John Lee Hooker) krämas det på rått och rejält.

Man kan tycka vad man vill om Tom Jones, men han har ju RÖSTEN. Den starka, fylliga, stora rösten. Den kan ingen ta ifrån honom. Och rösten är bättre än någonsin. Samtidigt är det väl nyanserna han kan brista i ibland. Han tar liksom i för fullt hela tiden.

Tom Jones mångåriga repertoar är minst sagt spretig. Från gamla "Delilah", "Green, green grass of home" och "It's not unusual". Sånger i smoking för Las Vegas-scener. Till nyhippa hits som "Kiss" av Prince (ett suveränt exempel på en lyckad cover), "Sex bomb" och "Mama told me". Till den uråldriga rotmusiken på senaste skivan.

Men den 70-årige charmören är fullblodsproffs och lyckas sy ihop allt på konserten på Sofiero. Backad av ett tätt band med blåsare och råblues-gitarrsolist blir det en magnifik föreställning.

Det enda jag saknade var hans känsligt storslagna gospel "Carrying a torch", gjord av och i samarbete med Van Morrison 1991. Den sången var varken med här eller på nya samlingsplattan "Greatest hits Rediscovered" (Universal saml-2CD 2010, ovan) eller på någon annan samling med honom.

2011-08-21T21:50:00.012+02:00

SOMMAREN I SKÅNE

Sedvanlig skön och avkopplande semester i Rydebäck utanför Helsingborg, i Ystad och på Österlen. Många kära vänner och glada skratt.

Körde en sväng till Hantverksmässan i Båstad, och råkade då hamna i samma utställningsområde som Båstad Classic Car Show. Rolig krock mellan olika publikers framtoningar.
Kulturfolk och hemstickat och ekologiskt miljövänligt, mot manliga magar och amerikanska flaggor och en entusiast som byggt en förbränningsmotor och stolt visade upp underverket. Där stod motorn och rykte på tomgång i några timmar medan glada bilbyggare tindrade som barn på julafton. Det hela blev mycket komiskt. Ofrivilligt komiskt.

På motormässan kunde man bl.a. se denna välbevarade skönhet. En smaragdgrön Cadillac från 1947 (ovan och t.v.). En svällande mäktig design som vittnar om USA:s absoluta högkonjunkturstid. Snygg va! Jag föll direkt för den.

En annan av mina favoriter var denna franska skönhet med sina rena, vita linjer. Bilen är tillverkad 1954. Kan bilmärket heta Francaise? Trodde det men har inte lyckats belägga det.

2011-07-23T22:28:00.003+02:00

NORGE, JULI 2011

Alla tankar till Norge. Det fruktansvärda bombattentaten i Oslo och de vidriga urskiljningslösa massmorden på barn och ungdomar på Utöya får oss att sakna ord. Hur kan även en terrorist vara så uselt feg att han förklär sig till polis och mejar ner unga oskyldiga? Dådet får en också att tänka på 11 september för 10 år sedan. Tillslag i två steg: Först ett som skapar kaos och förvirring. Och mitt i chocken slår man till igen - med ändå värre medel.

Den senaste dödsiffran talar om 84 personer. Gärningsmannen var en ensam (troligen ensam) norsk, kristen högerextremist. Norge blir sig aldrig mer likt. Kanske inte Sverige heller.

2011-07-17T20:53:00.008+02:00

UNDERBARA KORSIKA

Ibland slår intuitionen rätt. Korsika, är det inte där hedersbanditerna härjar? Nej, inte nu. Det var på 70-talet. Korsika nu är lugnt, vänligt, vackert. Och inte alls exploaterat så det stör. Fransmännen själva semestrar gärna där och många skandinaver reser dit via det välorganiserade bolaget Langley. Men det är tack och lov inte sönderkört av turister. Egentligen är det konstigt. Kanske för att det finns en brutal historia som lurar i bakgrunden.

Det märks inte något av i Calvi, för Calvi är en idyll. Ett medeltida citadell som skjuter ut på en udde, smala gränder med myllrande folkliv och färgrika småbutiker, en marina med lyxbåtar, en färja som går till Nice. Omväxlande klippstrand med dramatiska stigningar och en långgrund, klockren sandstrand i viken på andra sidan citadellet. Måleriskt ljus och sköna dofter från något rökeri i närheten blandad med havsluften. Och där bortanför viken har Främlingslegionen sina fallskärmstrupper som tränar och singlar ner som ufon. Roligt att se när man ligger på stranden och softar.

Sedan finns förstås den jobbiga delen av historien. Patriotismen. Alla guider talar i var och varannan mening om öns hjälte Pascal Paoli, och öns ständigt närvarande symbol är en svart mor (ser ut som en pirat), som paradoxalt nog var en besegrad fiende i forntiden. På 70-talet härjade alltså separatistgrupper och självaste Tage Danielsson fick ett hus nerbränt här i någon sådan veva.

Idag finns inget att frukta. Mycket har förändrats. De tidigare livsfarliga bergsvägarna har under de senaste 10 åren ersatts av fina Vägar tack vare EU-projekt. Och i lilla Calvi råder en charmig, avslappnad vänlighet. En kyrkokonsert med sånggruppen Meridianu (polyfonisk, korsikansk folksång) var andäktigt vacker. En smärre jazzfestival i byn (bilden) var ett festligt inslag. Och så ännu en café au lait vid MarcoPlague på stranden.

2011-07-04T13:15:00.014+02:00

ERIC CLAPTONS SJÄLVBIOGRAFI - TRE SIDOR AV CLAPTON

Under en avkopplande semester på Korsika nyligen läste jag Eric Claptons "Självbiografi" (2007, på svenska Ica bokförlag 2008) och blev glatt överraskad. Clapton visar sig vara både en bra berättare och en god stilist, som ger generöst ur sitt intressanta musikerliv, men också ur sitt omtumlande rockstjärneliv som höll på att sluta riktigt illa. Och här har han också en moralisk resning som är imponerande.

ALLTSÅ - för mig har det alltid funnits tre olika Eric Clapton. Med tre olika karaktärer.

DEN FÖRSTE handlar om THE CREAM. Framför allt om den briljanta, psykedeliska bluesrock-LP:n "Disraeli Gears" (Reaction 1967). Den med det chockrosa, super-psykedeliska omslaget. Ett omslag som alltid är med i olika exposéer över rockhistoriens skivkonvolut och som alltid representerar flower-power-eran.

"Disraeli Gears" är ett av 1967 års stora album som jag alltid återkommer till. Supertrion spelar "Sunshine of your love" och "Strange brew". Och fastän ljudmixen låter lite konstig i våra dagars öron är skivan ändå en så tät klassiker.

I övrigt var Creama en diva-trio som gjorde trista liveinspelningar. Men det spelar ingen roll. För "Disraeli Gears" gör verkligen Eric Clapton till en gitarrhjälte. En av de första i rocken som blev kända som MUSIKER istället för "popsångare". Vid sidan om rivalen Jimi Hendrix vid samma tid, förstås.

DEN ANDRE Clapton är tråkmånsen Clapton. Han som under 70- och 80-talen gjorde högvis med soloskivor i en mainstream bluesrockstil. Skivor som jag inte kunde skilja åt. Han såg ofta rätt sur och arrogant ut på omslagen, men åtnjöt kostymklädd stjärnstatus.

Ända tills den gång runt 1978, då han i berusat tillstånd fällde ett beryktat rasistiskt uttalande från scenen. Det sänkte honom totalt i rockvärlden. Särskilt i den yngre. Punkens aktion "Rock against racism" var direkt riktad mot honom. (Händelsen berörs bara i förbigående i biografin.)

Så har vi DEN TREDJE Clapton. Det är 1990- och 2000-tal. Den nu medelålders Clapton är plötsligt en vänlig farbror i runda glasögon. En gentleman vars tidigare uppblåsthet tycks som bortblåst. Ödmjuk och musikaliskt sökande sina rötter på ett sympatiskt sätt. Någonting tycks ha hänt.

Ja, något har hänt. Vid sidan om den fruktansvärda tragedi att mista ett barn han drabbades av 1991, handlar det om hans livshållning. Claptons rockstjärneliv fram till 1987 var ett kaos av drogmissbruk följt av mycket tung, destruktiv alkoholism. Han beskriver allt öppet ärligt, och det är verkligen en bedrövlig historia.

Eric Claptons livs kamp och budskap är kampen för nykterhet. 1987 vände det i andra försöket med Hazelden-metoden. Det kan låta präktigt, men mot den bakgrund han beskriver är hans mission imponerande. Med slutkapitlen om lyckligt familjeliv kan det nästan slå över. Men berättaren Eric Clapton behåller sin trovärdighet.

Vad som frapperar mig är Claptons rikedom - genom alla sina perioder. Det är husköp hit och husköp dit, var i världen han än tycks befinna sig. Och lyxkonsumtion av bilar, klockor, jaktgevär, och gitarrer förstås. Inte illa av en bluesman. Kanske tyder det på en perfektionistisk pedant, trots alla förlorade år av tunga missbruk. Men med Eric Claptons självbiografi lär man känna den kostymklädde gitarristen. Han är faktiskt en otroligt sympatisk människa.

Övriga omslag:
"Eric Clapton" (Polydor LP 1970), "Unplugged" (Reprise live-CD 1992) och "Clapton" (Reprise CD 2010).

2011-06-29T11:39:00.015+02:00

SIGRID COMBÜCHEN "SPILL" - GROTESKT ÖVERSKATTAD

Ibland är gapet stort mellan kulturkritiker och konsumenter. Det är en gammal, tröttande devis om "vi" och "dom" som mest brukar visa sig i fråga om populära filmfarser och liknande.

Alltså. När Sigrid Combüchen förra året kom ut med sin roman "Spill" (Norstedts 2010) och blev översvallande hyllad av en enig kritikerkår blev jag nyfiken. Hade inte tidigare läst något av Combüchen men kände intuitivt respekt för henne som en tung, skicklig författare.

Började läsa och kände inledningsvis för texten. Upplägget är finurligt. En författarinna kallad "Sigrid Combüchen" och boende i en villa i Professorsstaden i Lund, får en dag ett brev från en äldre läsare som tyckt sig känna igen sig som förebild till en figur i en av författarinnans tidigare romaner. Allt är naturligtvis ren fiktion. Sådana lekar med egna identiteter kan vara raffinerade. Klas Östergren och andra har varit inne på samma grepp. Så långt allting bra alltså.

Sedan gick jag vilse. När författarinnan Combüchen (fortfarande fiktiv) börjar fantisera ihop en ny berättelse i berättelsen, en "damroman" (ironiskt) om en Lundaflicka på 1930-talet som flyttar till Stockholm, börjar på tillskärarkurs och hamnar i utkanten av filmbranchen, då börjar romanbygget svaja betänkligt.

Jag läste vidare. Berättelsen skulle väl ge sig. Pusselbitarna falla på plats. De ibland Joyce-lika hoppen mellan skeenden, platser och tider ge en snitsigt fördröjd belöning. Tyvärr icke. Eggelse att följa handlingen framåt slaknade. Romanfigurerna blev svåra att hålla reda på, helt enkelt eftersom de är så platt och ointressant tecknade. I "Babel" sade Sigrid Combüchen (den riktiga!) att hon medvetet rensat bort gängse tidsmarkörer för att skapa sitt svenska 1930-tal. I så fall är det inkonsekvens gjort.

Tidsbilderna av 30-talet kan någon enstaka gång glimta till ("Stockholm var en stad i rök"). Men ofta känns det halvdant och ibland direkt fel (mängden av svengelska språkbruk? Frank Sinatra var knappast känd i Sverige på 30-talet). I slutändan är "Spill" en roman om ett illa beskrivet livsöde (trots ansatsen att det kunde blivit något riktigt bra), invävt i en onödig tillkrånglad form (trots ambitionen om något smart), och det är synd. Riktigt synd. Greppet med växelvis 30-talsfantasi och fiktiv brevrespons i nutid från övervakande läsaren/förebilden är intelligent linjerat. Men det fungerar inte i praktiken.

Ligger hela felet hos mig? Tja, kanske det. Men jag har hört många vänner och bekanta som reagerat som jag. Börjat på den kritikerrosade "Spill", och i många fall tröttnat och gett upp efter bara ett hundratal sidor. Jag kämpade mig i alla fall igenom den. I jakt på en upplevelse jag aldrig fick.

Därför känns det så fruktansvärt provocerande att googla på recensionerna och än en gång slås av den bedövande kritikerenigheten. "Fulländad som få romaner", jublade Mats Gellerfelt i SvD. "Jag kan inte minnas när jag sist läste en så väl genomförd idéroman", säger Martina Lowdén i DN. Och i Expressen blir Nils Schwartz "förförd av en fullständigt underbar berättelse".

Den gamla klyftan mellan "kulturetablissemanget" och "folket" (de många rätt eniga i min alls icke illiterata vänkrets som slagit igen "Spill" med en suck och tyckt att det är en absurt överskattad bok)? Inte ofta har jag känt mig så grepplös och tom efter ett skönlitterärt verk som med Sigrid Combüchens "Spill". Senast var det nog vid läsning av Boris Vians gamla "Dagarnas skum". Då kunde jag skylla på en dålig översättning. Det kan jag inte nu.

2011-06-28T15:59:00.003+02:00

GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN IDAG!

Käre Hasse Alfredson, 80 år!

Och med detta fyller också denna blogg Lorres Musikhörna 6 år.

Bild: "Ringaren" (monologen om pastor Jansson, som lär vara delvis inspirerad av kyrkoherden prosten Stenberg i Gustav Adolfs församling i Helsingborg på 1960-talet). Från Hasseåtages första revy "Gröna Hund" på Gröna Lund 1962. Här som Svenska Ljud singel 1962.

2011-06-09T19:20:00.000+02:00

GRATTIS EVA

på Dagen idag!

2011-06-08T16:13:00.002+02:00

SOMMARJAZZ - BENSON

Smart, raffinerad, strandriktig cocktailjazz med gitarristen George Benson och hans kvartett. Sättning: soft jazzgitarr, hammondorgel, tenorsax och trummor. På några spår sjunger också Benson. Bland annat i snabb version av "Summertime". Skivan heter "It's Uptown" (Columbia LP 1966). Det är 60-tal så det förslår. Skönt småsvängigt. Perfekt till första drinken.

2011-05-30T21:19:00.008+02:00

SVENSK PROGRESSIV ROCK - I RÄTT BEMÄRKELSE

Två underskattade skivor från det svenska 70-talet når till min kammare. Två grupper som stod för en musikaliskt driven, framstegsvänlig instrumentalmusik (enligt den internationella termen "progressive rock" snarare än vad den svenska termen "progg" kom att stå för).

Fläsket Brinner, den flexibla jazzrock-kvintetten som är så märligt lite dokumenterad. De gjorde på sin tid bara två skivor. Den andra var denna dubbel-LP "Fläsket" (Ljudspår, 1972). Första delen, som är studio-inspelad, är ett mästerverk. Snabba, melodiösa slingor och rytmer i ett tonspråk inspirerat av Frank Zappa, men med en mycket personlig särprägel. Av och till gästade Mikael Ramel, Bosse Hansson och andra musiker.

Kunde varit fem poäng, men tyvärr tyngs albumet av en andra live-del som inte alls är bra. Dels låter liveljudet illa och andas för mycket flumrock. Dels saknas där saxofon och hammondorgel, viktiga färger i Fläsket Brinners palett.

Den andra skivan är gruppen Ragnarök från Kalmar, och deras självbetitlade debutalbum (Silence, 1976). Hade inte hört den på länge och trodde att musiken skulle kännas tidsbunden - så som det tidstypiskt tråkiga akvarell-omslaget. Så fel, så fel. Peter Bryngelsson, Peder Nabo, Henrik Strindberg väver en fullständigt tidlös, lågmäld meditationsmusik med en stor skönhet. Klanger av akustiska gitarrer, flöjt och elpiano i en stämning av höstkulna promenader och stramt blågrå kolorit med vattenpussar på lantliga stigar. Inte helt olik de kvaliteter jazzskivorna på ECM kan uppvisa.

2011-05-28T23:28:00.007+02:00

MINNS NI TAGES?

Så bra dom var - Tages! Sveriges bästa popband från 1960-talets popvåg, den undanskymda perioden före Pughs "Ja, dä ä dä". Tages från Göteborg var rivaler till stockholmska Hep Stars och Ola & The Janglers. Dessa tre hade kvaliteter som idag är bortglömda. Efter dem följde The Shanes, Lee Kings, Fabolous Four, The DeeJays och andra som verkligen inte stått sig lika bra.

Men Tages var något speciellt. Med Tommy Blom och Göran Lagerberg som frontfigurer stod de för STIL. De gjorde riktigt bra låtar och anammade både de brittiska sounden och de trendiga klädmodena helt rätt. De hittade något eget och låg i täten för svensk pop 1966-67. Det var en tid av Bildjournalen och stålkam i bakfickan. London hägrade.

Tages musik utvecklades snabbt från primitiva "Don't turn your back" via snygga, säkra hitlåtar som "In my dreams" och "Every raindrop means a lot", till psykedeliskt färgsatta "Fantasy Island". Det var väldgt mycket 1967. Sedan tog det snabbt slut (förutom korta parantesen Blond).

Det som slår en nu är - så unga Tages var. Märkligt nog var de ett snäpp yngre (födda runt 1947) än kamraterna i Nynningen och Nationalteatern, som kom fram en period senare.

När jag för några år sedan höll föredrag i Göteborg visade sig att nästan alla, yngre än jag själv, inte hört talas om Tages. Inte ens i Göteborg. Bilden idag av svensk musik 1967 är Siw, Lill, Cornelis och Monica. Men inte Tages. Det är synd.

Och namnet Tages? På 60-talet var det vanligt med gruppnamn med mansnamn i genitiv (som Sven-Ingvars). De valde bland medlemmarnas mellannamn. Det blev efter Dan Tage Larsson. Enligt uppgift valde de då Tage - för att det lät töntigast.

2011-05-26T22:03:00.004+02:00

MILES IN THE SKY

Vår bröllopsdag idag, 23 år! Och så skulle gamle Miles Davis ha fyllt 85 år idag. Miles in the Sky!

(Bild: Miles Davis - "Miles in the Sky", CBS LP 1968)

2011-05-24T22:36:00.003+02:00

BOB DYLAN 70 ÅR

Vi lyfter på hatten för gamle Bob, 70 år gammal idag. Hoppas han smajlar upp och slappnar av, dagen till ära. Det skulle väl vara alltför klyschigt att stämma i med "Forever young". Något mindre klyschigt att säga "Once upon a time you dressed so fine..." (didn't you?).

Bild: "Nashville Skyline" (CBS LP 1969).

2011-05-17T22:14:00.004+02:00

GÖSTA NYSTROEM - HAVSSYMFONIN IGEN

Jag har sagt det förr. Gösta Nystroem (1890-1966) är min favoritkompositör. Hans dyningstunga, mäktiga tonspråk, ständiga havsvisioner och sköna konstnärssjäl har följt mig genom åren. Den tredje symfonin, "Sinfonia del Mare" (1948) är mitt favoritverk. Hans oljemålningar, teckningar och självbiografin "Allt jag minns är lust och ljust" (postumt 1968) kompletterar, liksom "Ishavet" (1925) och de första symfonierna.

Sedan är allt inte lika bra. Det finns gott om tråkiga Nystroem-verk. Men det som är bra det är riktigt bra. Och personligt. Tills nyligen hade jag mest hört "Sinfonia del Mare" i den underbara inspelningen från 1971 med Stig Westerberg, Elisabeth Söderström som sopransolist, och Sveriges Radios Symfoniorkester (ursprungligen på Swedish Society Discofil).

För drygt 10 år sedan kom ytterligare en inspelning, som har nått mig först nu. Evgenij Svetlanov dirigerar, återigen Radiosymfonikerna. Nu också med Radiokörens damer i "Förspel till Stormen" (1934). En övertygande öppning. Charlotte Hellekant är solist i "Sånger vid havet" (1943).

Så långt allt bra. Men sedan kommer "Sinfonia del Mare" och då faller allt platt till marken. Musiken flyter trögt, tungfotat och utan spänning. Hur svårt kan det vara att havet måste gunga? Sjöhävningen ska kännas i rytmen och melodiken.

Det tycks vara lika svårt som många dirigenter har med inledande "Sinbad Sjöfararen och havet" ur "Schéhérazade" av Rimskij-Korsakoff. Nå, hur som helst. Nystroem-skivan (bilden) är utgiven på Musica Sveciae 2000.

2011-05-08T17:40:00.002+02:00

GAN (GÖSTA ADRIAN NILSSON) PÅ WALDEMARSUDDE

Färgupplevelse! Explosion i geometriska mönster. Futurism, den tidigaste oh kanske enda i Sverige. Lokomotiv, ångvinchar, maskiner och rörelse. Sjömän, stiliserade matroser och hemliga homokoder. Gaykonst i ett underground-1910- och -20-tal. Rytmer i kuber, diagonaler, cirklar.

En sällsam konstupplevelse! Är ni i Stockholm så missa inte utställningen på Waldemarsudde på Djurgården. Lundensaren Gösta Adrian Nilsson (1884-1965), som kallade sig GAN. Utsällningen pågår maj månad ut.

(Bild: "Stockholm från ateljén", 1919).

2011-05-07T23:38:00.003+02:00

POLARPRISET 2011

Patti Smith och Kronoskvartetten! Där ser man. Än en gång totalt överraskad. Säga vad man vill, men Polarpris-kommittéen gör totalt oförutsägbara val. Det måste man säga till deras fördel.

Så det blev inte mina ständiga tips Brian Wilson, Aretha Franklin eller Chick Corea på populärmusik i år heller. Och konstmusikpriset är ännu knepigare eftersom det kan vara tonsättare eller exekutör hur som helst. Jag brukar dra till med tipsen Arvo Pärt, Philippe Entremont eller Vladimir Ashkenazy. Men icke.

Kommittén tycks satsa på nu högaktiva musiker istället för "efter lång och trogen tjänst" (som Nobelprisen). Det är bra. Och Patti Smith är ju onekligen vital tidlös och har samtidigt haft ett rigoröst inflytande. Hon är inte min personliga favorit. Dels har jag allmänt sett aldrig attraherats av punken. Dels gillar jag inte Patti Smith som sångerska. För mörk, murrig, malande för min smak.

Samtidigt som jag inser att hon har kvaliteter (inte minst litterära kvaliteter) som når högt ovanför de flesta punkrock- och rockband. Därför har jag ändå stor respekt för Patti Smith som skapare. Därför tycker jag att hennes Polarpris är ett bra och rättvist val. Och jag är nyfiken på hennes självbiografi "Just kids".

Kronos-kvartetten från San Francisco vet jag egentligen inte mycket om. Men jag högaktar de olika samtida stråkkvartetter som utgår från det klassiska formatet men experimenterar gränslöst med genrer och därmed utmanar den puritanska formeln mot spännande klangfält. Där finns också Amarillo-kvartetten, Brodsky-kvartetten och inte minst våra egna Fläskkvartetten.

2011-05-06T17:40:00.000+02:00

MALINS DAG

Grattis till Malin, 22 år idag!

2011-05-02T17:20:00.005+02:00

DOKUMENTÄREN OM STEN BROMAN

Det är en kulturgärning av Carin Bräck och Stefan Karlsson att ha gjort en dokumentärfilm om Sten Broman, "Jag är sån här" (SVT2 24 april 2011). Och roligt att de lyckats så bra. Ingen devot hyllning, ingen nidbild - utan ett mångfacetterat porträtt av denne märklige, motsägelsefulle getabock och personlighet.

För nog är annars Sten Broman (1902-1983) bortglömd och nära nog okänd idag. Hans färglysande kändisskap på 1960- och 70-talen hängde ihop med att han var programledare för "Musikfrågan Kontrapunkt". Det var i TV-monopolets tid, och nära nog halva svenska folket satt klistrade framför burken när nordiska expertlag tävlade i klassisk musikhistoria och klurade på svåra frågor om kyrkomusik av Schütz och stråkkvartetter av Schönberg. Progamidén hade varit omöjlig om det inte varit för halvgalne geniet Broman.

Han berättade historier och lockade till skratt. Han hade bestämda åsikter om allting. Dömde ut, hånade och var elak. Det kunde handla om musiksmak, matlagning, språkvård eller vad som helst. Skrupelfri kultursnobb med elitistisk kultursyn. Många var säkert rädda för honom. Men han var rolig. Han var vass. Så'nt var tacksamt. Dessutom såg han kufisk ut. Egendesignade kostymer i lila och gulrutigt, i en tid när herrar skulle se diskreta ut. Och bockskägg som färstärkte hans vassa profil.

Men det var som mediaperson och excentriker han blev känd. Just de rollerna var nog inga han själv rankade särskilt högt. De kom på köpet. Nej - han själv var ju först och främst TONSÄTTAREN STEN BROMAN. Kompositören, avantgardisten. Sedan musikforskaren, dirigenten, altviolinisten. Och därefter gourmeten (matsnobben), livsnjutaren och boksamlaren. Någonstans i slutet kom väl tv-kändisen.

Och hur var då tonsättaren Broman? Han fick inte särskit mycket uppmärksamhet i den rollen under sin livstid. Det bekom honom inte. Han tillhörde AVANTGARDET. Och han var sannerligen radikal i sitt tonspråk. Snappade upp strömmar från Ligeti, Penderecki, Stockhausen och andra. Experimenterade med seriell teknik och tonband. Svår, otillgänglig, elitistisk och missförstådd. Men han var lugn. Han var ju före sin tid. Erkännandet skulle komma efter hans död. Trodde han.

Musikkritikern Carlhåkan Larsén säger i dokumentären att istället har tiden gått förbi kompositören Broman. Han var skicklig på att fånga upp influenser, men lyckades inte ingjuta sin egen personlighet i musiken. Det blir andrahandsverk (detta fritt refererat).

Jag har inte hört många kompositioner av Sten Broman. Men det har nog ingen. Nästan inget finns inspelat på skiva och inget framförs på konserthusen. Av de brottstycken jag hört av hans "Musica Cathedralis" (1973) för jätteorkester, jättekör, solister, orgel, tonband och kyrkklockor (puh...), framgår med all tydlighet att kostymen är några nummer för stor och musiken dignar under sin egen tyngd. I Grammofonarkivets databas Gamba finns nästan ingenting alls av Broman mer än komiska körstycket "Dolly", som han skrev på skämt.

Det finns något tragiskt i det här. Kultursnobben, avantgardisten som tror sig vara före sin tid. Men som kalkylerat fel och bara hamnar i diket i historiens gång. Istället är det faktsikt just TV-personligheten Broman som lyser. Rolig och motsägelsefull. Med ultraradikal musiksyn. Men med en kvinnosyn från 1800-talet.

2011-04-19T22:51:00.008+02:00

BERLIN, APRIL 2011

Vi såg Brezjnev och Ulbrecht pussas i gayhuvudstaden Berlin. På östra sidan har man sparat några hundra meter av Berlinmuren under namnet East Side Gallery. Jag, som brukar vara emot klotter, njöt av att ta del av det yviga, vildsinta, frihetstörstande klottret (konstverken) på denna rest av den hatade muren.

Det var mitt första besök i Berlin sedan 1986 och 1976. Då stod en stor, fet mur i vägen överallt. Nu var det sällsamt att gå omkring på Unter den Linden utan hinder, se den stalinistiskt fläskiga byggnaderna längs Karl Marx Allée och undra förvirrat om man befinner sig i gamla öst eller gamla väst. Att fråga taxichauffören (som inte kunde engelska, alltså var östtysk) kändes för genant.

Att besöka Berlin är enormt. Här Checkpoint Charlie med fotoutställningen om 1961, då sovjetiska och amerikanska stridsvagnar stod mitt emot varandra i ett av kalla krigets mest laddade ögonblick. Berlinmuren och öst-väst, liksom Hitlertyskland, gayhuvudstaden och underground-avantgarde, 20-talet och Weimar och Marlene Dietrich. Och så naturligtvis Nina Hagen och Bertold Brecht. Allt finns närvarande samtidigt och nu och allt på en gång i Berlin.

En tre dagars kort resa. Utmärkt. Man slipper hinna med ALLT. Kan bara slappna av. Vi besökte Judiska Museet och TV-tornet vid Berlin Alexanderplatz. I övrigt bara utomhus. Vi gick och gick och gick. Ett utmärkt sätt att känna av en stad. Och Prenslauer Berg i öst var fascinerande.

2011-04-08T22:37:00.006+02:00

"SOM ATT GUNGA SIN SJÄL I EN HAMMOCK..."

"Toner från framtiden, toner från förr / når till min kammare / genom min dörr". Rubriken ovan är typisk för Hansson De Wolfe United. En sobert sofistikerad pop med beslöjat lyxig framtoning. Typiskt 1980-tal. En borgerlig vuxenmusik när samtiden ekade av postpunk, ungdomsrevolt och poserande, unga syntare i svarta luggar. Hansson De Wolfe United var en omvänd reaktion. Samtidigt som de tog en etablerad estetik från Steely Dan och Fleetwood Mac till våra svenska vardagsrum. De var pionjärer inom sin stil i Sverige. Att flera medlemmar i Hansson De Wolfe hade rötter i proggrörelsen (närmast i Contact "Hon kom över mon") märktes inte alls.

Nå. Jag älskade Hansson De Wolfe United på 80-talet. Men jag har länge trott att de var alltför tidstypiska. Bundna till en tid av börsmäklare och svarta skinnslipsar. Så fel jag hade! Både tidigare samlingen "Minnenas sorl" och förra årets matigare dubbelsamling "Retrospektiv" (Colibriasis 2CD 2010, bilden) visar att musiken har tidlösa kvaliteter och djupare bottnar. Och vilka sånger, vilka arrangemang! Och Lorne de Wolfe som sjunger med en sensuell mjukhet som nu snarare låter blyg än lyxig.

Här finns "Var kommer barnen in", "Min diamant", "Svalan", "Vita springare (i gryningen)" och den förföriska "Ensam med dig vid ett fönsterbord". Mycket kretsar kring temat attraktion. Men texterna har flera skikt än vad det först kan verka på den lätt banala ytan. Banalt och genialt. Hör den svårmodigt skuldtyngda och mycket långsamma balladen "Oktober". Min egen favorit.

Det är ett generöst urval på denna dubbelsamling. Men det bästa härrör från de tre första albumen "Iskalla killen" (1979), "Existens maximum" (1981) och "Yes box allright" (1982). Sedan sjunker tätheten snabbt. Och jag hade gärna hört mer av Ulf Anderssons underbara tenorsaxsolon. Han var med i början.

Remastringen av materialet på denna samling är faktiskt inte enbart av godo. Tydligare separering av spåren kan ge ett visst kyligt intryck. Det är inte lyckat för ett band som balanserade mellan avmätt distans och inre värme. I det hänseendet kan jag faktiskt föredra tidigare samlingen "Minnenas sorl, 1979-1986" från 1991. Men där saknades å andra sidan flera favoritspår.

Hansson De Wolfe United fick en senare musikalisk släkting i Bo Kaspers Orkester. Liknande förfinad jazzpop, sofistikerad men utan att bli slät. Med knäppkluriga texter som är skenbart naiva men som säger något mer. Men också med motsvarande integritet och egna villkor. Nä, jag hade alltså fel den gången. Hansson De Wolfe United håller definitivt idag och visar upp en stolt tidlöshet som är väl värd att återupptäcka.

2011-03-29T12:12:00.014+02:00

HASSE & TAGES REVYLÅDA

Ojoj, här finns mycket att gräva i och den här lådan får jag återkomma till. Visserligen utgavs för några år sedan en DVD-box med "samlade revyer". Men där saknades "Lådan" från 1967, en av de allra bästa revyerna.

Därför blir jag (som CD-vän i CD-skivans sista tid?) så oändligt glad åt denna fina utgåva, "Hasse & Tages Revylåda" (Svenska Ljud CD-box 2010). Här finns verkligen samtliga revyer på CD (för all del utgivna tidigare) plus en välmatad samlingsdubbel-CD (med mycket tidigare outgivet på CD), samt en DVD med tidigare outgivna komedin "Fröken Fleggmans mustasch" (1982). Inalles 13 CD + 1 DVD. Pris varierar, kan vara värt att kolla runt. Ginza har f.n. bäst pris (ca 399 SEK).

Och var ska man börja? Jag sätter på andra revyn "Hålligång" från 1963. Slås än en gång av tajmingen och proffsigheten i inledande "Vi har pluggat färdigt", följt av obetalbara notdelarsketchen "Notan" med Hasse, Tage, Monica och Lissi. Följt av Tages sång "Kärlek har ändrat karaktär". Vilken öppningstrilogi!

Eller att äntligen få höra den märkliga psykologiska sketchen "Människans inre är en tummelplats för stridiga viljor" om dåligt samvete vid ett ensamt krogbesök, från "Lådan" (1967).

Och sångnumren! Fyndiga antiskval-visan "Fläska på med musik" från "Under dubbel-göken" (1979), som gisslar varuhusskval på ett mycket roligare sätt en mången arg progglåt lyckades med. För att inte tala om när Gals & Pals sjunger den oändligt svängiga "Varför ska jag va' me'?" ur Gula Hund (bilden, 1964). Hör förresten Bosse Skoglunds drivande trumspel där. Japp, samme skäggige Skogis som sen trummade med Peps Blodsband i många år.

Och så äntligen, ÄNTLIGEN! Att få höra Sonya Hedenbratt sjunga förortsvisan "Rågsved" (1963). Ursprungligen en vinylsingel, först nu och här tillgänglig på CD. (En senare nyinspelning hon gjorde på 90-talet går inte att jämföra med).

Några av de senare revyerna som "Glaset i örat" och "Svea Hund" kan kännas lätt överlastade. Men här finns i gengäld mycket att plocka ur. Inte minst Monicas sångnummer som är redan väl kända för alla. Ja, i hela revylådan finns oerhört mycket att plocka ur. Lite obskyra nummer värda att lyfta fram och såklart många redan givna, roliga klassiker. Och för all del även en del som kanske inte tålt tidens tand lika bra. Men så är det ju med den rika mångfalden.

Behöver jag säga att "Revylådan" är unik, svensk nöjeshistoria? Bra texthäfte av radions Stefan Wermelin och Staffan Schöier är delvis en re-make av en tidigare matig bokutgåva om Hans Alfredson, Tage Danielsson, Svenska Ord AB och hela historien. Sidär, där fick jag med namnen också. För sökbarhetens skull.

2011-03-27T21:45:00.004+02:00

CARL NIELSENS OUTSLÄCKLIGA

Danske tonsättaren Carl Nielsen (1865-1931) komponerade sin Symfoni nr 4, "Den Uudslukklige", mitt i första världskrigets grymmaste tid. Den uruppfördes i tyranniets år 1916, året för det blodiga slaget vid Somme i Frankrike liksom eviga andra krigsskådeplatser och slagfält runt om i Europa. Att symfonin är en förtvivlad kamp för hoppet är tydligt nog.

I sista satsen händer något helt unikt. Nielsen låter placera ut två pukslagare med var sitt stort pukset i vardera hörnan av konsertpodiet. Efter tre strävsamma satsers process mot finalsatsen låter han så de två slagverkarna duellera mot varandra i full dramatik skede. Som gammal slagverkare, eller, ja, som amatör med brustna slagverksdrömmar, får jag gåshud av den här bataljen. Hector Berlioz var inne på liknande spår i en passage i "Symphonie Fantastique" (1830). Men ingenstans har jag hört det så konsekvent som i Carl Nielsens uudslukklige.

Bra inspelning med Neeme Järvi och Göteborgs Symfoniorkester (BIS CD 1993). Då får man också Nielsens Symfoni nr 6, "Sinfonia Semplice", med bl.a. väldigt fina partier för träblås och slagverk. Danske Carl Nielsen fra Fyn, vilken bra tonsättare han var!

2011-03-08T18:58:00.004+01:00

NINA PÅ 8 MARS

Helt given på Intenationella kvinnodagen 8 mars. Nina Simone, hennes inspelningar från 1957 med "My baby just cares for me", "I loves you, Porgy" och "Don't smoke in bed". Här omslaget på LP-utgåvan (Charlie 1982). Försök i alla händelser få tag på Charlie-utgåvorna, med just dessa jazziga, gudomliga inspelningarna. Och undvik den röriga diskografin som hon annars tyngs ner av.

Att Nina Simone hade en pondus, en dominans och en vrede i sin stora altröst vet ni säkert redan. Men hör här också vilken briljant jazzpianist hon var. Hur hon öser på i Elligtons "Mood indigo" och plötsligt börjar improvisera över ett Bach-stycke. Eller i den friskt sväniga "Love me or leave me".

Temperamentsfulla divan Nina Simone du är borta nu. Men vi älskar dig för evigt.

2011-03-06T20:50:00.004+01:00

DEBUSSY - MÅNSKEN ÖVER SNÖN

Nu så - nu är jag färdig med kronologin. Från Praetorius 1612 till The Concretes singlar 2011 har det varit en resa i musik och album och stilar. En hisnande upplevelse med två hörlurar och en iPhone i vardagspromenaden.

Och så dags för några senkomna tillägg. Claude Debussys bästa pianomusik i bra urval och bra tolkning kan hittas på Naxos. "Claire de Lune and other piano favourites" framförda av Francois-Jöel Thiollier. En bra skiva. Och jag som hade fördomar mot Naxos! Dessbättre fel.

Debussy är klangskön och kräver tid. Ibland kan hans impressionism förfalla till lätt livlös. Han är den som satte standard flr denna musikstil. Ändå har han inte Erik Saties torra humor. Inte heller Maurice Ravels läckra elegans. Debussy kan emellanåt bli så cool att det nästan står stilla. Som bäst är han verkligen klangskönt vacker och skir. Månsken, trädgårdar i regn, flickan med linhåret och reflexer i vattnet porlar fram lika abstrakt skissartat som bildkonsten den vill efterlikna. Men när Debussy ska skildra guldfiskar blir det närmast parodiskt.

Thiollier spelar så långsamt, eftertänksamt och vilande som Debussy kräver. Debussy är inget att höra när man har bråttom. Sist på skivan ligger det som borde vara höjdpunkten (förutom inledande "Claire de lune"). Nämligen "Den sjunkna katedralen" / "La Cathedral Engloutie" från "Preludier, bok 1" (1910). Ett storartat stycke meditation med visioner av det sjunkna Atlantis. Harmonierar väl med Frödings dikt "Atlantis".

Här är det verkligen fråga om dynamik och nyanser. Från svagaste, nästa ohörbara inledningsackord till accentuerade fortissimo, för att åter tyna bort. I Thiolliers tolkning blir det nästan VÄL tyst. Det gäller ju att inte försvinna helt. Jag kan sakna den växande kraften i t.ex. Dino Cianis gamla tolkning på Deutsche Grammophon.

2011-02-28T21:48:00.003+01:00

25 ÅR SEDAN IDAG

Alla vet vad man gjorde när man fick reda på det. Själv var jag hemma...i Borås. Det var morgonen efter, 1 mars. En lördag. Slog på radion och skulle höra "Ring så spelar vi" till frukost. Konstigt, allvarlig musik. Radiorösten: "Vi har lagt om alla våra sändningar pga statsministerns död. (paus...evighetslång paus) Olof Palme har inatt blivit mördad på Sveavägen i Stockholm".

VAAA!!?? Ut på gator och torg. Alla lika förvirrade. Hörde polisrapporter, läste löpsedlar. Mardrömslikt. Minns allas reaktion: "Tänk att det kunde hända - i Sverige!" Just det där, "i Sverige!" Det var ett trauma som Sverige ännu inte hämtat sig ifrån.

Men idag känns det mera betydelsefullt att fokusera på Olof Palmes gärningar. Vem har idag samma modiga kraft och pondus mot diktatorer och illgärningar? Och retorik? Undrar hur han idag hade rutit till om Khadaffi?

2011-02-27T22:04:00.001+01:00

MATILDA 20 ÅR!

Grattis och tulpaner till Matilda som fyller 20 år! Fast hon fyllde igår.

2011-02-20T17:33:00.006+01:00

ÅRET 2005

Paul McCartney gjorde sin bästa skiva på...jag vet inte hur länge. På "Chaos and creation in the backyard" (EMI) är en nedtonad, lågmäld och stark personlig McCartney vi möter. Tonen är sorgsen, grådyster som omslaget.

Det är välkommet. Pålle har annars ibland lite FÖR lätt att trolla fram evergreens och poplåtar med vänster hand utan motstånd. Alltid musikaliskt men inte alltid berörande. Men på lågmälda "Chaos" gör det ont. Och är smärtsamt vackert. "How kind of you". Han spelar de flesta instrument själv. Bl a en murrig tramporgel. Att något så avskalat kan vara så bra!

Och så unga, brittiska bandet The Magic Numbers, med deras självbetitlade debutalbum (Capitol 2005). Så här låter 2000-talet. Så långt från tidigare generationers punk och grunge. Det här är unga generationen 2000-tal. Behagligt melodius, mjukt doftande folkrock med skägg. De (killarna) i bandet ser ut som forna Grateful Dead. Men de låter lika romantiska som en gång Donovan, The Mamas & The Papas eller Crosby, Stills & Nash.

Med små rörelser, finurligt ihopvävd stämsång, melodika och odistat klingande gitarr gör de den mest bedårande, intelligenta nyfolkpop som träffar hjärteroten direkt. De är musikaliskt besläktade med svenska The Concretes.

2011-02-11T23:24:00.010+01:00

2000 - SVENSKA

Och två svenska favoriter på topp samma år. Den förträfflige Olle Ljungström förstås. Den fine sångpoeten som alltid haft sin trogna publik men som aldrig fått något riktigt brett genombrott. Och som på 2000-talet blev helt överskuggad av folklige Håkan Hellström.

På Olles två första soloskivor var han vek, smart men lät rätt spänt sammanbiten. Den poppigt uppsluppna "Tack" (1995) blev öppningen mot en konstnärlig klarhet och ett självförtroende (barndomsskildringen "Bara på lek" !).

På de två följande skivorna är han helt i hamn. "Det stora kalaset" (1998) och "En apa som liknar mig" (Telegram 2000, bilden) är fulländade mästerverk i sina sångbara melodier och komplexa texter. Och Olle sjunger bättre än någonsin.

Efter dessa följde en samling, den svaga "Syntesizer" (2002) och, efter mytomspunnen frånvaro, comebacken med den nonchalant punkiga "Sju" (2009) som klöv hans publik i två halvor. Jag jublade inte. I gengäld kom samtidigt den nervfulla dokumentären "En film om Olle Ljungström".

Gränslösa Fläskkvartetten jag hyllat många gånger förut. Efter heavy metal-utflykterna på den övertygande "Flow" (1993) har de växlat mellan rockbetonat tunggung och kammarmusik (ofta utan Freddie Wadling) i en alldeles egen nisch. "Pärlor från svin" (1995) var ett uttryck för den sidan. Små stråkminiatyrer hur smärtsamt vackra som helst. Men den skivan tyngdes också av svårtuggad avantgarde-låt på 22 minuter, något den inte alls höll för.

Men på "Love Go" (Primal Music 2000, bilden) är Fläskis helt fulländade i sin mjukare, lyriska, instrumentala sida. Det oroande draget finns förstås ändå där och skapar spänning. Goran Kajfes blåser soft Miles-trumpet på en låt. I övrigt bara fyra stråkar och lite slagverk. "Love Go" är Fläskkvartettens allra bästa skiva - någonsin!

2011-02-10T20:22:00.009+01:00

IN I 2000-TALET - ÅRET 2000

Kronologon framåt. Äntligen framme i detta millennium. Året 2000 öppnas med stark fyrklöver. St Germain, "Tourist" (Blue Note CD 2000). Jag har tidigare prisat denna franska electronica-jazzskiva. Loopar och samplade slingor i förening med underbara jazzsolon på trumpet, barytonsax, vibrafon etc. Den tidigare "Boulevard" var alltför skissartad. På "Tourist" stämmer allt. St Germain är ingen grupp utan ett projektnamn för Paris-musikern/-mixaren Ludovic Navarre med gäster.

Hiphop och R'n'b är inte min grej. Men när Jill Scott sjunger och rappar sin "spoken poetry" på "Who is Jill Scott?" (Hidden Beach CD 2000) är det smart, snyggt, sexigt, innovativt.

Joni Mitchells jazzskiva "Both Sides Now" (Reprise CD 2000) är en underbar mitt-i-natten-magi där hon sjunger med jazzbröderna Herbie Hancock, Wayne Shorter m.fl. till stora, sentimentala stråkarrangemang. Som en replik på Billie Hollidays sista skiva "Lady in Satin" (1958). Det är storslaget, vackert, värdigt åldrat.

Att Ricky Lee Jones fina cover-album "It's like this" (Great Big Island CD 2000) har ett sällsynt fult omslag får inte låta er avskräckas. Med perfekt avvägd tajming och stilkänsla tolkar hon låtar av Steely Dan, Marvin Gaye, Beatles, Traffic, Charlie Chaplin ("Smile"!), Louis Armstrong och många andra till sympatiskt sparsmakade komp. Det är så bra, så bra.

2011-01-30T21:49:00.001+01:00

BJÖRK - DEBUT

Ännu en eloge till 1990-talets kanske mest nyskapande musikalbum. "Debut" med Björk (Ten Little Indians CD 1993). Som inte var hennes debut. Björk hade en lång karriär med The Sugarcubes på Island bakom sig. Men det här var mig veterligen hennes solodebut.

Och ett mer fantastiskt personligt soloalbum får man leta efter. Hennes ropande, vibratolösa sångstil och egensinniga fraseringar är ett kapitel i sig. Hennes klangvärld, där hon väver in technorytmer med minimalism, sitarklanger med trumrytmer, skira stråkar och sorgsna saxofonkvartetter är unik. Hör vackra "The anchor song", med bara fyra-fem saxofoner och tystnad i kompet.

Jag blev förvånad när hon tilldelades Polarpriset förra året. Men Reykjaviks mest lysande stjärna är absolut värd det.

2011-01-28T23:04:00.001+01:00

JUST D

Jag blir ALLTID överraskad av att lyssna på gamla skivor med Just D. Har annars aldrig varit någon större fan av hiphop (enkel, för gammal). Jo - en HIPHOP-grupp gillade jag verkligen, åren runt 1990. Det var De La Soul. Deras humoristiska, intelligenta, kluriga hiphop och smarta samplingar på "3 Feet High and Rising" (Tommy Boy, 1989) var gatans och funkens raka fortsättning på mina älskade gamla ljudcollage av John & Yoko och Mothers of Invention. Den unga hiphopen gav löfte om något nytt, fräckt och kreativt.

Men det var kortvarigt. Hiphopen övermannades snart av macho-ideal, testestoroner, gangsterrap och en råbarkad kvinnoförnedring. Public Enemy, Wu Tang Clan och (senare) Eminem var inte min musik. Inte min generation och inte mina känslouttryck.

Men någonstans där i början, strax efter De La Soul, dök Just D upp i Sverige. Medan Leila K och Papa Dee gjorde elastsik, kompetent hiphop i Sverige (men på engelska), gjorde Just D något helt annat. De översatte hela hiphop-idiomet till svenska. Med roliga, fräcka, underfundiga texter på svenska. Och med samplingar i stort sett uteslutande av den svenska bagen. Här dök stölder och lån upp från pilsnerfilmer, Alice Babs, reklamjinglar, telefonporr, Robban Broberg och Pugh Rogefeldt upp huller om buller. Lika kaotist roligt respektlöst som i all annan hiphop.

Och, jodå, jag vet. Just D blev populära på 90-talet, men samtidigt inte rmsrena i hiphopkretsar. De hade ju fel bakgrund. "Östemalmsslynglar" blev skällsordet. Inga förortsungar där inte. Det blev ett omvänt klassförakt. Låt mig ge f-n i det och hylla deras smarta musik och roliga skivor.

Första albumet, "1 steg bak oc 2 steg fram" (1990) är minst känt och klart underskattat. De gör sin programförklaring "D e så d går till" och man kan bara njuta av uppfinningsrikedomen. Andra skivan "Svenska Ord" (Telegram 1991, bilden) är desto mer känd. Inte minst genom "Relalalalaxa", som med sin jazziga trumpetfunk blev signatur till "Striptease" på SVT. Skivan är ett mästerverk. Inte minst genom trilogin "Svenska Ord 2" (rap om varför de rappar på svenska), "ErumeGurraG?" (samplingorgie) och "Vår Atari" (där de lovrappar sin samplare och "ny teknik för en ny publik").

Tredje skivan "Rock & Roll" (1992) var en dubbel-CD. Och där blev det för mycket. Rappande till stökigt rockröj à la Beastie Boys. Tröttande två cd. Men här finns höjdpunkter. "Grannar" och "Mammas tema". Liksom jazzrökaren "Rökringar", med gästspel av Leif "Smoke Rings" Anderssons coola röst. Jag har aldrig fattat om Leif verkligen medverkade som gäst på Just D-inspelningen, eller om det är sampling rakt av. Men så är ju hiphopens mystik.

De två följande albumen "Tre amigos" (1993) och "Plast" (1995) tände aldrig mitt intresse. Men istället finns den lysande samlings-CD:n "Just D:s Gyldene" (1995) som sammanfattning. Och som också blev final på Just D-epoken. Sedan övertogs svensk hiphop av Petter och andra rappare. Just D tycks idag vara sorgligt bortglömda.

2011-01-08T21:57:00.003+01:00

MILES ÅRET 1985

Miles återkomst för mig! Inledningens snabba funk med fejkade polisingripande och polissnack på olika språk är helt enkelt inte klok. Man blir inte klok när man hör den. Men bra! Galet bra! Det här är snabb jazzrock och funk så tilltalande och knäpp!

Det är Miles Davis året 1985, och det är hans sista skiva på CBS, "You're under arrest!". Han hade då spelat in på CBS (alltså Columbia) i 30 år, ända sedan "Round 'bout midnight" (1956). Men det är nu, på den här skivan 1985, som Miles spelar en cover på Cyndi Laupers popballad "Time after time". Han spelar melodin i stort sett rakt av. Och Miles riktigt klassiska cooljazz-sound (sordinerad trumpet som på 50-talet) förenas här i symbios med ett uppdaterat elektriskt popsound. Det är så lyckat, så lyckat. Och man måste ha ett hjärta av sten för att inte falla pladask.

För mig slöts här äntligen cirkeln. Jag hade ju älskat 1950-talets cooljazz Miles Davis - "Round 'bout midnight", "Miles ahead", "Porgy and Bess" och inte minst "Kind of Blue". You name it. 1960-talets neobop-Miles hade jag sådär koll på. Och så omtalade "Bitches Brew" från 1970 - jo visst var den banbrytande och visst var omslaget häftigt. Men var den inte lite väl långrandig? Sedan tappade jag totalt Miles. 1970-talets Miles blev ett monstrum. Påtänt utflipprade jam på ändlösa dubbelalbum. Jag klarade inte av dem då och jag gör det inte nu.

1980-talets Miles Davis är kanske mera "anpassad". Förhållandevis. Åtminstone mera avdrogad. Nu spelade han melodiös, tilltalade jazzrock med ett chict, tidsriktigt sound. Och jag kan bara säga - välkommen tillbaks!

Miles Davis var en unikt överjävlig skapare eftersom han var aktiv - och nyskapande! - från 1940-talet ända till sin död 1991. Det kan bara jämföras med Pablo Picasso och några andra. Men Miles Davis två bästa decennier, enligt mig - är 1950-talet och 1980-talet. Efter "You're under arrest!" 1985 kom smakfulla album som "Tutu" och "Music from Siesta". Jag såg Miles Davis live på Gröna Lund sommaren 1987. Hade väntat mig en butter ryggtavla. Men legenden Davis var på ett strålande humör och gav oss en konsert så generös så det var inte klokt. Jag glömmer det ALDRIG.

2011-01-05T18:11:00.003+01:00

OVÄNTAD NOSTALGI

Echo & The Bunnymen, "Ocean rain" (Korova 1984). Herregud, har knappt hört denna skiva sedan Borås 1984. I en period av sökande efter nytt liv. Efter ett uppbrott - ny stad, ny vänner osv. Där ingick också: Ny musik. Talking Heads blev mitt soundtrack. Och så - Echo & The Bunnymen. Då en chansning som blev helt rätt för mig en kort övergångsperiod, och sedan glömdes bort. Minnesbilder från ensamma, frusna promenader i ett höstkyligt Göteborg spelades upp.

"Ocean rain" är vackert svårmod. Echo & The Bunnymen var "de fyra från Liverpool" (20 år efter Beatles). Det är mollstämda, dystra sånger med gitarrer, vispar på trummorna och stråkar som understryker de havsnära melodiernas skönhet. Ian McCullochs sångröst ligger långt fram i ljudmixen på ett påfallande "orockigt" vis. Det är raka motsatsen till Rolling Stones ljudmix där Mick Jagger låter som han kämpar för att höras genom gitarrerna.

Echo & The Bunnymen är också postpunk, långa luggar, dyster uppsyn och en tidstypisk, moderiktig livsleda à gamla dandy-ideal. Varför tände jag på dem? Jag som brukar avsky både punk och postpunk. Jag som aldrig förstått storheten hos The Smiths - närliggande Echo & The Bunnymen rent stilistiskt. Men medan The Smiths (och dess sångare Morrisey) räknas som klassiker och ikoner är Echo & The Bunnymen i stort sett bortglömda.

Tja, jag vet inte varför jag 1984 hittade fram till skivan "Ocean rain". Förmodligen slump och intuition. Men det var välkommet att höra den igen. Den var ju förbannat bra. Så ledset vackert vemod. Inte minst i avslutande stråkballaden ochh titellåten "Ocean rain". Med samma marina skeppsstämning och med samma svårmod som i Procol Harums "A salty dog". Kanske en konstig jämförelse. Men sann.

2011-01-01T12:54:00.003+01:00

OCH SÅ BLEV DET 2011

Ett Gott Nytt År önskas Eder alla. Nu hoppas vi på det nya året.

2010-12-29T20:38:00.008+01:00

ÅRETS ÅRETS 2010

Årets bok: Nyfiken på alla intressanta memoarer och biografier, om/av Tony Blair, Olof Palme (av Henrik Berggren), Keith Richards, Elisabet Höglund, Siw Malmkvist, Fred Åkerstöm (av Cajsa-Stina) m.fl. Läser just nu Nils Petters "Inte bara bio" (Norstedts) som är rolig, vass och läsvärd.
Årets roman: Nyfiken på Sigrid Combüchen "Spill" och Karl Ove Knausgård "Min kamp".
Årets teater: "Aniara" av Harry Martinson på Stockholms Stadsteater.
Årets CD: Angelique Kidjo "Oyo". Även nyfiken på Midlake.
Årets svenska film: "Svinalängorna" av Pernilla August, efter Susanna Alakoski.
Årets TV-serie: "Solsidan", TV4. Helt underbar!
Årets sämsta tv-program: "Minuten", tyvärr i SVT (jag skäms).
Årets person 1: Julian Assenge och allt kring WikiLeaks, hur man än vänder på det.
Årets person 2: Aung San Suu Kyi, äntligen frigiven!
Årets hemska utrikeshändelser: Jordbävningen på Haiti, oljekatastrofen i Karibiska sjön.
Årets hopp-trots-allt: Gruvarbetarna i Chile.
Årets hinder: Askmolnet på Island.
Årets hemska inrikeshändelser: Skytten i Malmö, bombaren i Stockholm.
Årets ståhej: Prinsessbröllopet.
Årets förlorare: Socialdemokraterna, kungen, Jimmy Åkesson i folkdräkt.
Årets familjära resor: Australien, Nya Zeeland, Vietnam, Thailand (x2).
Årets egna resor: Rom, Cornwall i England, Skåne, Köpenhamn.
Årets saknade kulturpersonligheter: Martin Ljung, Bo Hansson, Tuli Kupfenberg, Captain Beefheart, Kjell-Inge Stevensson.
Året saknade, privat: Min svärfar.

2010-12-24T10:20:00.002+01:00

EN RIKTIGT GOD JUL

ÖNSKAR JAG EDER ALLA !

2010-12-21T13:19:00.001+01:00

FRANK ZAPPA 70 ÅR IDAG!

Man får gratulera. Det är nu hela 17 år sedan han dog. Men hans musik fortsätter överraska, överrumpla, reta, trötta och locka mig. Zappas musikaliska humor (då menar jag inte texterna, de kan vara vettiga eller tramsiga eller svårbegripliga), utan jag menar just den musikaliska humorn (stilpastischer, oväntade infall, vändningar och flippar) ihop med våldsamma energin. Bäst? Tja, det varierar. Är svar för tidiga som "We're only in it for the money" (1968) och "Hot Rats" (1969). Och perioden kring 1974-75, inte minst "One Size Fits All" (1975). Men också en udda pärla som t.ex. "Waka Jawaka" (1972).

Nästan alla mina stora musikfavoriter är döda. Zappa, Miles, Cornelis, Fred, Monica Z, Jan J, John och George, Zawinul, Lars Hollmer och så äldre klassiker förstås.

Tur att det finns favoriter i livet också: Joni Mitchell, Peps, Dylan, Stones, Chick Corea, Fläskis och så många yngre förmågor förstås.

2010-12-18T00:46:00.003+01:00

STEVIE WONDERS LIVSNYCKLAR

Det är ingen tvekan om att "Songs in the Key of Life" (Tamla Motown dubbel-Lp 1976) är Stevie Wonders mästerverk och nyckelverk. Efter underbarns-åren på 60-talet tog han själv kommandot ifrån Motowns storfabriker och utvecklade sin soulmusik på konceptalbum med tunga funkrytmer, politiskt laddade texter och, som alltid, bedårande intagande melodier. 70-talet var hans mest furiöst kreativa decennium.

"Songs in the Key of Life" är ett matigt album. Från starka öppningen med hymnen "Love is in the need of love today". Rytmiska hitlåtar som "Sir Duke" och "I wish". Revolutionärt agitatoriska funken "Black man". Till gripande ballader som "Village ghetto land" och "If it is magic".

Men många av dubbelalbumets låtar är också för långa. Speciellt brazil- och gospelsångerna i slutet (som "As"). De tas om och om igen och dras ut i det oändliga. Det blir de inte bättre av.

Det slår mig också hur Stevie Wonder har fallit i aktning med tiden. Åtminstone i många rockkritikers ögon. På 70-talet var han farligt hungrig (trots kärleksballaderna). Han var garant för soul, rötter och trovärdighet. Sedan föll allt och Stevie Wonder är idag nästan ett skällsord i stil med Toto.

Orsaken till det hette sannolikt "I just called to say I love you". Hans gräsliga balladhit från 1984. Jag tycker själv den är hemsk och tar bort från spellistor. Den är bara för mycket och för insmickrande. Samtidigt är den en präktig hit som fastnar i huvudet fast man inte vill. Det är lite som med Rod Stewart som tappade i stort sett hela sin rockstatus med "Da ya think I'm sexy?" (men fick en ny jättepublik). Men glöm aldrig bort Stevie Wonders tunga allvar och rättvisepatos från 70-talsperioden. Skippa den där telefonballaden från 80-talet.

2010-12-17T21:43:00.006+01:00

PEPS BITAR

Jag lyssnar igenom en dubbelsamling med Peps Persson och slås ännu en gång av hur tidlöst genommusikalisk han är. Vilken jämn, hög kvalitet hans skivkatalog håller och vilket gott hantverk han alltid lämnar från sin hand. "Peps Bitar 1968-1993" (Sonet 2CD, bilden nederst) är en snudd på perfekt samling. Snarlik de samlingar som getts ut senare.

Det börjar alltså redan 1968 när Linkin' Louisiana Peps (hans första artistnamn) gav ut skivan "Blues Connection" på Gazell. "Dimples" av John Lee Hooker härifrån finns med på samlingen. Det är otroligt, vilken fullmogen bluessångare Peps var redan då! Betänk att detta var i en tid när Sveriges pop fortfarande hette Hep Stars, Tages och Ola & The Janglers. Vem denne Peps var var det ännu inte många som visste. Och vem var den fantastiske Göran Ramberg som lirade tenorsax så bra?

Därefter den "förbjudna" skivan "Sweet Mary Jane" med Peps & Blues Quality (Sonet 1969). Omslagets marijuanabuskar och titeln ("söta marijuana") blev för mycket och ersattes med menlöst omslag utan titel. Följaktligen har det ocensurerade originalomslaget blivit ett samlarobjekt med hög prislapp. Här sjunger Peps den coola "Copenhagen blues". "Where people are friendly..." osv. En parallell till alla hippiegrupper som längtade till San Francisco vid samma tid.

Men det var inte förrän med fjärde skivan, "Peps Blodsband" (Sonet 1974) - den första på svenska, dvs skånska - som Peps Persson blev riksbekant och ett namn på allas läppar. Han bröt vallen med att våga sjunga på dialekt. Och lät det komiskt med bre skånska så bjöd han på det.

"Peps Blodsband" är en av de bästa och säkraste svenska rockskivorna någonsin. "Falsk matematik" blev en hit (fast man inte talade om hit inom proggen), och Peps visade sig också vara en både känslig och starkt engagerad textförfattare. Hör "Ångestneurotiker" och "Onådens år".

Hittills hade Peps sjungit blues. Enbart blues. På sitt eget personliga sätt. Men med "Hög standard" blev han den förste att introdcera reggae i Sverige. Också här i sin egen, mycket personliga brygd. Och från nu alltid med fantastiske trummisen Bosse Skoglund i sitt band. En musiker lika lyhörd och känslig som Peps själv.

Och så fortsätter det. Jag är glad att samlingen "Bitar" har med Peps absoluta mästerverk, "Maskin nr 2" från "Spår" (Sonet 1978). En reggaetoast där han smälter ihop skarp samhällskritik med verbal leklusta i otroliga rimflätor, där arbetarens monotoni ställs mot "nyemissioner och fondkommisioner och girigbukar och von Ankor" i en organisk enhet till rytmen av en bokpackningsmaskin! Det är genialt, skärpt, med gott humör och har samtidigt något viktigt att berätta.

Sedan kan jag väl sakna en del. Från "Droppen urholkar stenen" (Sonet 1976) hade jag hellre valt träffsäkra "Babylon" än tjatiga "Vilddjurets tecken". Från "Rotrock" saknar jag roliga "Motorcykelvisan", en gammal skånsk bondkomikerdänga. Och framför allt saknar jag "En del och andra" från albumet med samma namn (Sonet 1984). En av Peps många starka samtidsskildringar. Här bl.a. hans uppgörelse med kommunismen.

Andra skräniga nummer som "Jag har bott vid en landsväg" och "Livet på landet" hade jag valt bort. Så där kan man ju hålla på, men det spelar egentligen ingen roll, för allt är bra. Hans afrikanskt inspirerade nummer som "Håll ut!" och "Samma sång" är underbara.

Och genom hela Peps historik: Stilsäkerhet och gott hantverk, en lysande personlighet som erövrar skilda genrer. Känsliga texter i opposition mot konsumtionshysteri och rasism. Med frihetslängtan och mänsklig kärlek undan alla former av kontroll och överstatlighet. Att sedan några texter är mer än öppet drogliberala får man väl ta som man vill, som en del av Peps bohema personlighet.

2010-12-12T17:30:00.003+01:00

VINTERDAG

Märkligt hur Pink Floyds "Shine on, you crazy diamond" harmonierade med de kylslagna vintervidderna idag. Speciellt inledningens ödsligt ropande syntsolon över en frostigt liggande bordunton.

Från Pink Floyd - "Wish You Were Here" (Harvest 1975)

2010-12-08T13:09:00.001+01:00

30 ÅR SEDAN IDAG JOHN LENNON SKÖTS IHJÄL I NEW YORK CITY

"and what to say? The dream is over".

(Bild: Omslag John Lennon - "Walls and bridges" (Apple LP 1974)

2010-12-04T19:38:00.004+01:00

17 ÅR SEDAN ZAPPA DOG IDAG

Det är en snötung vinterdag och jag är på väg till ett jobbigt läkarbesök. Det är inte muntert, men jag lyssnar till Frank Zappas "Apostrophe" (Discreet 1974) och blir plötsligt på gott humör. I sisådär 40 år har jag lyssnat på Zappa och alltid blivit road, underhållen, stimulerad (ibland för all del också trött och irriterad) av Frank Zappas egensinniga skapande. Många av skivorna kan jag utantill. Andra inte. För bara ett år sen upptäckte jag "Waka Jawaka" (1972). Tack Johan och Jesper!

Två perioder intresserar mig speciellt. Gamla Mothers of Invention-epoken på 1960-talet, och perioden runt omkring "Apostrophe", säj 1972-75. Möjligen också en tredje period kring 1979. Men då har också de långa, plågsamma gitarrsolona fått för mycket plats.

Andra Zappa-perioder intresserar mig knappast. Den korta Flo & Eddie-eran runt 1971 tyckte jag aldrig om. Och Zappas 1980-tal kändes mycket upprepningar. De renodlat "seriösa" skivorna ville sig inte heller riktigt.

Och personen Frank Zappa var dominant, intressant, demonisk och superintelligent. Men säkert helt odräglig. Mästrande smakdomare liksom en Sten Broman. Men Zappa dog i förtid för 17 år sedan. Och jag saknar honom.

2010-11-29T23:18:00.008+01:00

ROXY MUSICS FÖRSTA

Jag vet ingen så makalös öppning som "Re-make/re-model", första låten på Roxy Musics debutalbum "Roxy Music" (Virgin 1972). Efter några sekunders festmingel drar en rockig, nästan 50-talsrockig rock'n-rollåt igång. Högljutt, onyanserat, stompande, yvigt. Bryan Ferry gråtsjunger med sin mest teatraliska, manierade cocktailröst. Tenorsaxen brölar och gitarren tjuter dissonant. Rytmen pumpar ihärdig 4/4 (hamrande som "Waiting for my man"?) och Brian Enos atonala syntar löper fullständigt amok mellan högtalarna. Det är överdrivet, roligt, galet och fullständigt utflippat. Och BRA! Efter 5 intensiva minuters hamrande avslutas låten med två sekunders break var där musikerna presenterar sig. Eno chockerar med sitt "osnygga" synt-kaos, sedan en lika mäktig nervarvning, trumsolo och så slut.

Puh - man är helt tagen efter denna öppning med "Re-make/re-model". Så följer några lugnare, fantastiska låtar, "Ladytron" och "If there is something". Med samma stilsäkra grepp och Brian Ferry som aktör med parodiska utspel. De hyllar dekadens, gamla filmstjärnor och gamla ridderliga ideal. Sången "2HB" kan utläsas "To Humphrey Bogart".

Det är glamrock och Roxy Musics framtoning är lika rolig, gräll och överdriven som musikens yviga stilblanding av högt och lågt. Rock'n roll med 50-talsfärg blandas med elektronik och avantgarde, psalmtoner och 40-tals dowoop.

Roxys första album må vara haltande i tempo och kanske väl osamannhållet. Men jag älskar det. Det och andra, "For your pleasure" (1973) sprakar av vild experimentlusta. De liknar ingenting annat varken förr eller senare.

Därefter slutade Brian Eno för att utforska nya ljudlandskap på sina egna soloskivor. Roxy Music och Brian Ferry hittade en egen sofistikerad, "smooth" brygd med enorma framgångar och stort inflytande på 80-talet poserande syntband. Men det "Roxy Music" som hörs på "Stranded" (1973) och "Avalon" (1982) är ett chict partyband som inte berör mig. Jag föredrar definitivt den yviga vildheten på de två första. Och jag lyssnar än en gång på världens bästa öppning - makalösa "Re-make/re-model"...

2010-11-28T20:03:00.002+01:00

BJÖRN J:SON LINDH

Lyssnar till samlings-CD med Björn J:son Lindh ("Guldkorn", Warner utgiven 2000) och slås av hur bra den är. På 1970-talet var hans ständigt närvarande i nästan all svensk musik överallt. Dels som arrangör och musiker på skivor med Cornelis, Bernt Staf, Lill Lindfors och alla möjliga, speciellt inom Metronome-stallet. Dels gjorde han egna jazzrock-skivor med mycket personlig särprägel.

På "Ramadan" och "Cous-cous" (Metronome 1971 resp 1972) utvecklade han ett speciellt arabiskt influerat tonspråk överraskade mig. Melismatiska tonslingor och hans fräsande överblåsningsteknik på flöjten vävdes smidigt ihop med en lätt, luftig och svängig jazzpop. Det var innan någon började tala om "världsmusik". Först på "Sissel" (Metronome 1973, bilden) börjar funkrytmen komma in i bilden.

Dessa skivor är unika i sin stil. Då lyssnade alla jag kände på J:son Lindh. Sedan tröttnade jag lite. Det var ju inte lika tungt, häftigt som de amerikanska förebilderna. Idag hör man värdet i just det lätta, ljusa (om man så vill "svenska") svänget. Musiken står sig utmärkt idag, och samlingen av medverkande musiker är extravagant.

Senare, på 80-talet, fjärmade sig Björn J:son Lindh från både jazzigt sväng och det arabiska idiom han själv hade skapat. Istället gled skivorna mer och mer mot new age, stämningar och trolskhet. Där tröttnade jag definitivt. Så har jag också svårt för new age.

Men "Guldkorn" är en bra sammanfattning av de bästa skivorna och den bästa tiden. "Lastbrygga", "Kullens fyr", "My machine", "Syrto's pyle'as". Underbara låtar och fint spel rakt igenom.

För övrigt är jag nyfiken på Björn J:son Lindhs första och MYCKET sällsynta solo-album "Från Storstad till Grodspad" (RELP 1971). Inspelad med stor orkester och liksom utanför hans kända skivkatalog. Den som äger ett bra ex av denna ovanliga vinyl hemma sitter nog på en prisvärt samlarobjekt.

2010-11-27T23:06:00.004+01:00

VEM MINNS BERNT DAHLBÄCK?

En knäpp bagatell dyker upp. Mitt bland Cornelis och Fred och tidig svensk proggmusik kommer galne underhållningsartisten och komikern Bernt Dahlbäck med sitt band GåRunt Show. Jag hittade denna samlings-CD "Bernt Dahlbäcks bästa Kanoner" (EMI 2001), och det var en rolig påminnelse, för nu är han väl bortglömd. Då, på 70-talet, kunde man då och då höra någon av hans hysteriska parodier i radions P3. Och det var avbrott som höjde temperaturen för några minuter.

Bernt Dahlbäcks (1939-1978) stil var grovkornig, gapflabbig, ofta tramsig och utlevande. Det var stilparodier och imitationer i högsta Spike Jones-tempo och han lustmördade många av tidens örhängen. Hälften av numren på samlingen är poänglösa och rätt plågsamma, som en sämre sortens buskisrevy.

Men hälften är vansinnigt roliga. I Anita Hegerlands lulliga "Mitt sommarlov" (stor hit 1970) imiterar han barnstjärnan i tjutande falsett och brister ut i asgarv. Likaså i "Je t'aime" som han mördar genom att låta sexparet kittla varandra och skratta sönder hela stämningen. "Syster Jane" får bli en töntig dialog med raggförsök på krogen. Och i "Ba-ba-baa (kanoner)" är han en galen skivproducent som i vild extas beordrar fler och fler instrumentpålägg tills låten sviktar av överproduktion och bärsärkagång i studion. I dessa nummer är Bernt Dahlbäck en unik svensk komiker av ett slag som vi varken sett förr eller senare.

Dessutom gör han "Alida Gullmaj", en sambavisa där han imiterar Cornelis (kärleksfullt, inte elakt) med både hes röst, text och melodi i ett idiom så likt Cornelis att ingen gjort det bättre. Cornelis själv lär ha utbrustit, "Va, har jag spelat in den där?". Men det är kanske inte helt sant. Sant är däremot att komikern, imitatören Bernt Dahlbäck var äldre bror till Erik "Kapten" Dahlbäck, trumslagare i Fläsket Brinner vid samma tid.

2010-11-26T21:54:00.002+01:00

MARVIN GAYE - "WHAT'S GOING ON"

Här någonstans är kronologin som allra, allra bäst. Tiden är åren kring 1969-1970-1971. Nästan alla musikstilar kördes runt i en mixer av dynamisk kreativitet. Ljudteknik och instrument-innovationer tog nya steg. Skivomslagsdesign blev en egen konst. Politiken fanns ständigt närvarande. Sångskrivande och berättande utvecklades av Dylan, Leonard Cohen, Neil Young, John Lennon.

För egen del är jag ju särskilt svag för instrumentalbaserade, jazziga utflykter med färgstarka band som Santana, Colosseum, Mothers of Invention, Blood, Sweat & Tears, Chicago (det var innan de blev smöriga), Pink Floyd och Osibisa. Inte många av dessa anses politiskt korrekta nu. Men det skiter jag högaktningsfullt i. För jag älskar dem.

Och så hade vi soulen vid samma tid. Marvin Gaye och Stevie Wonder utvecklade Tamla Motowns låtmallar till mera albumbaserad musik. Isaac Hayes och Aretha Franklin, liksom Nina Simone sjöng med full kraft. (Bara James Brown har jag svårt för, ursäkta...)

Det var denna skiva det skulle handla om; Marvin Gaye - "What's Going on?" (Tamla Motown 1971, bilden). Och det är en av världens bästa skivor. Deprimerad över världens tillstånd 1971 med svält, våld, död, krig och hat, samlade Marvin Gaye kompgrupp, stor orkester och kör och spelade in denna svit av sånger. Så perfekt balanserad. Så smärtsamt vacker i sitt uttryck. Så galant i tonartsväxlingar när låtarna organiskt går över i varandra. Trots att skivan är en ro för själen, lär omständigheterna under inspelningen ha varit kaotiska. Och den labile Marvin Gaye skulle få det trassligt också under resten av sitt liv. 1984 mördades han i Los Angeles - av sin egen far.

2010-11-14T22:15:00.010+01:00

OCH 1969 - SVENSKA

Som sagt, åter det fantastiska skivåret 1969. Om Pugh Rogefeldts debut-LP "Ja, där är dä" (Metronome) kan man säja mycket. Den ohämmade, explosiva spelglädjen. Det innovativa utforskandet av akustiska gitarrers utspel. Det härliga samspelet av trion Pugh (gitarrer, sång), Jojje Wadenius (gitarrer, bas) och Janne "Loffe" Carlsson (trummor). Och Pughs fina låtar och knäppa ordlekar.

"Den dan som var före förrgår / den dan kan man inte säja va min lyckoda'. / Den dan vissla inga fåglar / och till stan kom en liten kille kallad Don Juan. / Han såg på mej som om ja' var av gas / å kalla mej för slas..." osv (inledande "Love, love, love"). Att skivan vände upp och ner på historien är väl känt och så sant, så sant.

Cornelis Vreeswijks "Cornelis sjunge Taube" (Metronome LP) blev lustigt nog hans första riktiga storsäljare. Ingen typisk Cornelis-skiva, men ack så charmig, ljus och omedelbart tilltalande. Kjell Andersson står för finfina orkesterarrangemang, förutom på två låtar, där Made in Sweden (Jojje igen) står för nyskapande rockkomp. Det är verkligen inga ortodoxa Taube-tolkningar, och Cornelis missar väl Everts djupare, mörkare dimensioner. Men som Cornelis-skiva är den underbart.

Båda utgivna på Metronome 1969. Båda producerade av legendariske Anders Burman. Och båda i en snarlik, tidstypisk gröna vågen-touch på omslagen. Men vem i helsicke kom på idén att sätta Cornelis naken på sitt konvolut?

2010-11-11T15:58:00.003+01:00

DYLAN - "NASHVILLE SKYLINE"

En leende Bob Dylan lyfter på hatten och sjunger låtar med country-smak. Den är som en fjällbäck. Så klar, ljus och porlande är "Nashville Skyline" (CBS LP 1969). En mer harmonisk, avslappnad Dylan går nog inte att hitta i hans väldiga katalog. Det är en lättlyssnad skiva, och det sagt i positiv mening. Med löjligt kort speltid dessutom. 10 låtar och varje låt på bara drygt 2 minuter.

Men det gör inget. Det är bra. "Nashville Skyline" skulle kunna kallats för en bagatell om det inte varit för känslan av att här ha kommit igenom en kris. Det är med kognitiv kbt-psykologi Dylan med upphöjt lugn sjunger "threw my tickets out the window / threw my suitcase out there too / cause tonight I'll be staying here with you", och "I threw it all away".

Och dessutom, inte minst, på skivan finns två av Bob Dylans finaste inspelningar någonsin. Dels den svidande vackra "Lay lady lay". Dels hans tidigare kända "Girl from Northern country" i en känslofullt svårmodig duett med Johnny Cash.

Dylan lär ha tagit sånglektioner innan denna skivan. Han sjunger med en fyllig, klar stämma och låter som han aldrig gjort tidigare och knappt senare. Det är mil ifrån hans hesa, härjade "Highway 61"-röst. Jag minns att många blev besvikna på det då 1969, och en del tvivlade på om det ens var han själv som sjöng. Men det var det. Dylan har alltid gäckat.

2010-11-10T12:33:00.009+01:00

1969 - VILKET ÅR !!!

Detta den expanderande rockens förlovade år, detta Vietnamskrigets och kravallernas förtvivlade år, kom BLAND annat dessa musikalbum:

The Beatles - "Abbey Road" (Apple LP)
Frank Zappa - "Hot Rats" (Reprise-Bizarre LP)
Blood, Sweat & Tears - "Blood, Sweat & Tears", även kalla "2nd album" (CBS LP)

Listan kunde fyllas på med en 8-9 fempoängsalbum till. Plus en hel hög "bara" fyrapoängare (som Dylans "Nashville Skyline") osv.

Kan du säga detsamma om 2010?

2010-11-07T22:26:00.002+01:00

BOB DYLAN SOM KONSTNÄR (MÅLARE ALLTSÅ)

Vi tog ett tripp till Köpenhamn och såg utsällningen med Bob Dylan som konstnär på Statens Museum for Kunst. Hans stora oljemålningar med motiv från Brasilien som han gjort i olika omgångar och som nu visas under samlingsnamnet "The Brazil Series".

Vi gillade utställningen. Och jag vet att det finns olika åsikter om den. Somliga har sett det som dålig konst gjord av en känd person som bara uppmärksammas i kraft av sitt namn. Så KAN man se det. Jadå, jag vet. Så KAN man se det.

Men man kan också se det som en skapare, en fullgod visionär som här uttrycker sig på ett annat sätt. Bob Dylan har inte penseltekniken för att kunna gestalta fullt ut det han vill. Men han gör det ändå. Han vågar. Bristerna i tekniken kompenseras av medvetenheten i motivval. Här ses scenbilderna från Brasilien. Folktomma favellor, som paradoxalt nog vilar i en skön stillhet. Och människogalleriet. Gycklare, horor, spåkäringar, mafiosos, fromt religiösa, festare och förlorare. Det är som att blicka in i persongallerierna till "Desolation Row", "Visions of Johanna" och "Sad-eyed lady of the lowlands". Och visst kan man se övertydliga lån från van Gogh och Cezanne här och var. Men det gör inget. Jag tycker Bob Dylans konstutställning är fascinerande och absolut sevärd.

Annorlunda var det med Halmstadgruppens utställning på Millesgården, Lidingö. Här var det superproffs, legender. De svenska surrealisterna Waldemar Lorentzon (ej släkt), Stellan Mörner m.fl. Som skapade freudianskt drömska gåtor i det politiskt oroliga 1930-talet, och som fick på nosen av surrealisterna i Paris (André Breton o.a.) för att man vågade tangera religiösa visioner.

Jag hade förväntningar på denna spännande och nu sällan sedda Halmstadgruppen. Men jag får det inte att stämma. Deras konst berör mig inte. Tavlorna känns märkligt livlösa.

Bild: Bokomslag: Bob Dylan - "The Brazil Series". (SMK konstbok 2010).

2010-11-04T15:48:00.003+01:00

JOHN MAYALL - SÅ BRA!

Sent omsider upptäcker man vissa skivor. John Mayall - "Blues from Laurel Canyon" (Decca LP 1968). Så bra! Brittiske bluesrocknestorn flyger över till Kaliforniens solsken och blir helfrälst av klimatet, både vädermässigt och musikaliskt (och erotiskt, sex-aspekten finns alltid med hos Mayall). Han var rena farbrorn då. Född 1933 var han betydligt äldre en hippa popgenerationen i Swinging London. Men han hade "uppfostrat" en hel stab av bluesrockstjärnor i England: Eric Clapton, Peter Green, Aynsley Dunbar m.fl. Han gjorde en rad skivor på Decca, med och utan Bluesbreakers, på 60-talet. Alla lika lojt avspända och med fritt förhållningssätt till den Chicagoblues han odlade.

På denna skiva (med snygga omslaget!) öppnar han med själva flygresans turbulenta motorer i "Vacation". Och skildrar sedan sin Kalifornien-vistelse i sång efter sång som faktiskt blir en helgjuten svit. John Mayall själv sjunger bra och spelar framför allt orgel här. Hammond-orgel, detta ljuvliga instrument som kunde låta hur fylligt, brummande snyggt som helst om det behandlade rätt (och hemskt om det behandlades fel). Och så är det fine gitarristen Mick Taylor som får blomma ut här. Han skulle ju strax gå med i Rolling Stones (som ersättare för Brian Jones). Och kortvarigt bli Stones-historiens mest undanskymda geni. Men det är en annan histora.

2010-11-02T19:08:00.003+01:00

MIN FAVORITSKIVA - ALLA KATEGORIER

Ja. Så är det. Frank Zappa / The Mothers of Invention: "We're only in it for the money" (Verve/Bizarre LP 1968). Kronologin har hunnit fram till 1968 och Zappa är trots allt min favorit. Och bland alla i hans katalog är banne mej "money" den roligaste, bästa, mest innerliga av alla. Den som jag helst återkommer till. ken? Den svidande drabbande satiren över hippie-eran må vara elak. Men "money" är ändå unik med sina varma melodier. Ja, det är nog den mest melodiösa skiva Zp gjort. Kanske ofrivilligt?

Börjar och slutar med knäppa ljudcollage som tar lyssnaren i grepp direkt. Så sköna "Who needs the peace corps?", sorgliga "Mom & dad", tragikomiska "Let's make the water turn black" osv. Och totalt utflipprade "Flower punk". Är den en replik på Jimi Hendrix "Hey Joe"?

Och de ständigt uppspeedade rösterna. Innovativt eller försök att dölja vokala brister? Tja döm själv. Och texterna. Hur kan man få in en rad som: "Who cares if you're so poor you can't afford to buy a pair of mod a go-go stretch-elastic pants..?" (ur "Lonely little girl").

Men se för guds skull till att få tag i den numera vanligt förekommande 90-talsutbåvan med originalmixversionen (detta omslag ovan). Inte den fruktansvärda ommixade versionen från 80-talet (med "Sgt Pepper-omslaget" utåt).

2010-11-01T21:44:00.003+01:00

JAN JOHANSSON, AVANTGARDIST

Alla som är vana att associera Jan Johansson enbart med "Visa från Utanmyra" och "Emigrantvisa" blir nog en smula förvånade av att höra albumet "300.000" (postumt utgivet 1973), och då speciellt låten "Staden mellan broarna". Skivan visar Jan Johanssons mera experimentella sidor. Hur han leker John Cage med preparerat piano i titellåten. Och inte minst i nämnda 11-minuters collage där våldsamma ljudeffekter går bärsärkargång mellan högtalarna. Kakafoniska tonbandsinspelningar av vardagsljud från Gamla Stan (som ju också heter Staden mellan broarna): Trafikbrus, gatuborr, kommunikationsradio, vattenskval osv. Ljudeffekterna ställs mot jazztrion och Jan Johansson plinkar lyriskt emot högtalarnas ljudkaos.

Man kunde tro att det är Zappa men det är Jan Johansson. Jag är väldigt svag för sådana här ljudexperiment. Bredvid Beatles ("Revolution nr 9"), Mothers of Invention och Vanilla Fudge samma år - 1968 - ställer sig Jan Johansson. Och som alltid har vår egen milde, väne Jan Johansson en känslighet i anslaget som kan spränga berg, och en spefull galenskap i sitt sätt att avväpna den tyngsta avantgardism. Albumet "300.000" må vara ett ojämnt hopkok av tagningar. Men man kan inte undgå att än en gång smälta för Jan Johanssons storhet som skapare.

Jan Johansson: "300.000" (Megafon LP, postumt 1973. Även Heptagon CD).

2010-10-26T23:17:00.001+02:00

ROLLING STONES - "AFTERMATH"

Jag hade just hört The Beach Boys "Pet Sounds", en skiva som jag kan utan och innan. Den är ju med rätta omtalad för sina nyskapande, märkliga klanger (tyvärr i mono). Precis därefter hörde jag The Rolling Stones LP "Aftermath" (Decca 1966). Och Stones är ju omhuldade för mycket; rockkänsla, blueskänsla, klös, sex, attack, Mick Jaggers utspel. Men jag har aldrig hört någon tala om Stones som nyskapande i klang och form. Redan i skivans andra låt, den stillsamma balladen "Lady Jane" bjuds man in i en spröd, sällsam väv av sitar, cembalo och akustiska gitarrer. Vad är det, om inte annat än en glittrande klangväv - och det i den renaste stereo.

"Aftermath" är Brian Jones stora ögonblick. Med gitarr, orgel, marimba, sitar, vibrafon eller munspel sätter han färg på Jagger-Richards underbara låtar. Hör hans marimba i "Out of time"! På "Aftermath" spränger Stones också gränser för låtlängd. Bland alla treminuterslåtar kommer plötsligt "Going home", en enkel bluestolva som får växa i 11 minuters improvisation.

"Aftermath" kom ut 1966. Samma år kom också Beatles "Revolver", Beach Boys nämnda "Pet Sounds" och Bob Dylans "Blonde on Blonde". Liksom Simon & Garfunkels "Sounds of Silence" och Frank Sinatras "Strangers in the Night".

Vilket år! Jag blir helt matt. Ändå kom året 1966 att stå i skuggan av det mäktiga, kulminerande 1967.

2010-10-25T22:23:00.002+02:00

BEATLES OCH CORNELIS !!!

Roligt att ramla igenom Beatles. Äntligen framme. Från första, hastigt inspelade LP:n "Please, please me" (1963) som innehåller både missar och skevheter, men som med sin ENTUSIASM är en av de mest underbara skivor som finns.

På "With The Beatles" (1963) och "A Hard Day's Night" (1964) har de finslipat sitt hantverk. Sitt magnetiska låtskrivande. Fjärde LP:n "The Beatles For Sale" (Parlophone 1964) är "bara" en mellanskiva, i den hektiska skivutgivningen. Jämte de hektiska, hysteriska världsturnéerna. Sista skivan där de ännu kör till stor del covers. Jo, lite ojämn är den allt. Men bra. Inledande Johns inledande svartsjuke-trilogi "No reply", "I'm a loser" och "Baby's in black" är en oslagbar öppning. Och omslaget är snyggt!

Cornelis Vreeswijk är en annan husgud. Alla hans studioskivor på Metronome från 60-talet är guld värda. Senare blev hans skivutgivning en ojämn röra. Men här är han så rätt, så rätt. "Ballader och Grimascher" (Metronome 1965), hans andra LP, är kanske hans bästa. Kort speltid, koncentrerad. Sylvassa visor som "Balladen om censuren" och "Sportiga Marie". Hur kan man skriva så inkännande rakt om horor och hallickar? Bisarra små berättelser som "Esmeralda" och "Jultomten är faktiskt död". Och den vackert, sorgligt svarta "Horoskopsvisa". Tala om att behärska ett språk!

2010-10-24T23:08:00.007+02:00

MONICA OCH ANDRA - TIDIGT 60-TAL

Nu har det rullat på. Snabbt. Med kronologin. Över tröskeln med bluesgubbar som Howlin´Wolf och John Lee Hooker. I skarp kontrast till Stan Getz, Astrud Gilberto och de andra bossanova-lirarnas cocktailparty i svala salonger.

Och så inte minst, den fina svenska skatten av visa/folk/jazz. Tänk Jan Johansson, Monica Zetterlund, Olle Adolphson, Lars Gullin, Cornelis och Fred Åkerström i någon slags riktigt smakfull brygd. Räkna kanske även in Povel ("The birth of the gammeldans") och Hasseåtages sångnummer.

Men vi tar Monica Zetterlund. Hennes första LP på svenska, "Ahh Monica!" (Philips 1962). Nu mer känd under titeln "Sakta vi går genom stan". Vilken perfekt, självklar mix av schlager, visa, jazz, humor, sensualism och sväng. Sånger/texter av Beppe Wolgers, Owe Thörnquist m.fl. "Katten Felix", "När min vän", "Stick iväg Jack!", "Mr Kelly". Hitlåtar rakt igenom. I underbara arrangemang av Georg Riedel.

Monicas samlade skivkatalog är en konstig, osammanhållen och ojämn röra. Men en handfull av albumen är helt igenom lyckade. Och detta är definitivt ett av dem.

2010-10-11T17:03:00.004+02:00

1950-TALET (MITT I NATTEN-MUSIK)

Och mitt 50-tal gick vidare in i en nattlig dimridå av bitterskön cool jazz. Visserligen också bruten av mot Povel Ramel, Karl-Birger Blomdahl och Elvis Presley. Och själfulla vokalister som Nina Simone och Ray Charles. Liksom av Edith Piaf och Frank Sinatra.

Men scenen dominerades ändå av cool jazz. Mycket Chet Baker och Gerry Mulligan. Väldigt mycket Miles Davis. Och mot slutet också Dave Brubeck och mera vildsinte Charles Mingus.

Någonstans i en stor sal sjöng en hes, ärrad och utbränd Billie Holiday vackra sånger till en stor stråkorkester. Inte jazzgrupp som hon brukade tidigare. Ljudbilden annorlunda, eko på sången. Låter stort som i en kyrka. Billie är i dåligt skick och svajar betänkligt ibland. Men hon balanserar på en lina och det är smärtsamt vackert. Det är hennes sista album, "Lady in Satin" (1958) och det är sent på nattens småtimmar.

Miles Davis: "Round 'bout Midnight" (CBS LP 1956)
Billie Holiday: "Lady in Satin" (CBS LP 1958).

2010-10-10T20:06:00.002+02:00

1940-TALET

Tillbaka till kronologin. Mitt 40-tal blev inte lika matigt som 30-talet. 40-talet blev en bisarr mix av Charlie Parker och bebop, franska schlagers à la Edith Piaf och Charles Trenet, avantgarde av K-B Blomdahl och så Gösta Nystroems stora havssymfoni "Sinfonia del Mare".

Och så var det Karl Gerhard! Suveräne Karl Gerhard. Även om man inte idag fattar hans referenser till skvaller si och så, och dagsdebatt hit och storpolitisk spänning dit, så är det ändå en njutning att tjusas av pusslen i hans ordrika texter, hans komiskt teatraaaliska självdistans och - inte minst - hans rimkonst som inte är av denna världen:

"Herr Stalin inbjöd Churchill über die ganze Gross Welt /
- Ta på dej blåställ't /
och låt oss tala om Roosevelt"

kan det t.ex. heta i "Vem vet hur länge vi har varann" (1942).
Karl Gerhard - "Svenska sångfavoriter" (Oden / EMI samlings-CD 1994).

2010-10-09T21:36:00.002+02:00

JOHN LENNON 70 ÅR IDAG!

Och idag firar vi John Lennon, 70 år!
"I was the dreamer / but now I'm re-born. / I was the Walrus / but now, I'm John. / And so, dear friends, who just have to carry on / The dream is over".
Kanske ändå inte. (Ur "God", 1970)

Bild: "John Lennon / Plastic Ono Band" (Apple LP 1970).

2010-10-03T22:12:00.006+02:00

MARTIN LJUNG DÖD

Fine Martin. Han var en underbar komiker med vänlighet, värme, en smula knäppheter och bondkomik som ledord. Inte ironi och elakhet. Hans djupa röst och tydliga pauseringar var en självklar del av min barndom och uppväxt. Familjens första skiva var denna singel. På ena sidan "Guben i låddan". Hasse Alfredson och Martin i en sovkupé på ett skakigt tåg, och båda hette herr Larsson. På andra sidan den mindre kända och sällan hörda monologen "Skojten" med Martin. "Fööör ja e en liten skojt, ållråjt. Alltid redlös!"

Jag kan njuta av en gammal Knäppupp-film som "Far till Sol och Vår" (1957) som egentligen är usel som film. Men Martin Ljung lyste upp den tunna storyn med sin välvillighet och charm. I verkliga livet sågs han ofta vandra kring Östermalmstorg. Alltid lika välklädd, vänlig och elegant. En 93-årig gentleman är borta.

Hans Alfredson & Martin Ljung - "Guben i låddan" / Martin Ljung - "Skojten"
(Knäppupp live-singel 1960)

2010-09-30T16:17:00.012+02:00

1930-TALET - JAZZ OCH "STENKAKOR"

Mitt 30-tal blir en mix av avantgarde, swingjazz, Evert Taube-ballader och jönsiga gamla schlagers. Likaväl som som inom filmen låg klyftorna vidöppna mellan "konst" och folklighet. Jazzhistoria med Louis Armstrong, Duke Ellington, Billie Holiday och Django Reinhardt är så oerhört uppfriskande efter alla långsamma och seriösa djupdykningar.

Men roliga är också alla de gamla "stenkakor", svenska schlagers av Jules Sylvain, Kai Gullmar, Ernst Rolf eller Lasse Dahlquist som ibland kan hittas som samlingsskivor som "Odeon-kavalkaden" eller "Svenska sångfavoriter". En utrotningshotad kulturskatt som i radion bara kan höras i Anders Eldemans "Da Capo" (Sveriges Radio P4). Gamla låtar njutbara på samma sätt som gamla journalfilmer från SF är njutbara. Som tidsmarkörer. Men också som fulländade melodier och för sina fina, utmejslade arrangemang. "Underhållningsorkester" - vilken ädel, antik resurs.

Och solisterna! (Nu räknar jag inte Evert Taube för han har kvaliteter i en egen dimension). Men Ulla Billquist - subtil och lätt att bli förälskad i. Ernst Rolf - hysteriskt övertydlig men en pionjär före alla andra. Zarah Leander - som jag alltid är kluven till. Harry Brandelius - så hemvävt sentimental. Och så Edvard Persson. Kan man lyssna på Edvard Perssons Skåne-patriotiska komplex i en tid då SD har tagit sig in i riksdagen? Jo, jag har faktiskt inga problem med det. Det är visor av sin tid, där texterna faktiskt speglar världsläget. "Där ute rustar världen, men här rustar vi / hos Kalle..." Spräng eventuella fördomar och upptäck tidsikonen Edvard Persson och hans märkliga visor (ofta av Lasse Dahlqvist). Peps är en av dem som gjor det.

Louis Armstrong - "Ken Burn's Jazz" (Columbia saml-CD 2000)
Edvard Persson - "Svenska sångfavoriter" (Odeon-EMI saml-cd 1994)

2010-09-22T16:05:00.003+02:00

RAVEL, GERSHWIN, SJOSTAKOVITJ OCH ANDRA

Först Jean Sibelius Symfoni nr 5, Ess-dur (1919), som är solklar. Kristallklar. En efterhängsen senromantiker så nordiskt frostig. Så modigt växande. Sibeliuskt tungsint, men ändå han ljusaste symfoni. Hör de envist upprepade hornfanfarerna i finalsatsen. Det är stort.

Maurice Ravel brukar jag räkna som favoritkompositör. Men tre CD blev för mycket. Så länge det gäller "Bolero", "Pavane", "La Valse" och "Rapsodie Espagnol" - och särskilt då i tolkningar av Seiji Ozawa på DG - är det grandiost, läckert, temperamentsfullt, färgstarkt i orkesterkoloriten. Men andra stycken som "Valses nobles et sentimentales", "Alborada del Gracioso" och "Daphnis et Chlöe" var faktiskt inte lika kul. Särskilt inte i tama tolkningar av Daniel Barenboim eller André Previn. Ravels musik ligger ofta och pyr under ytan, för att våldsamt flamma upp. Då gäller det att det finns temperament och klarhet.

Så mycket roligare med George Gershwin. Favoriterna "Rhapsody in blue" och "An American in Paris". Fulladdad orkester, lekfullhet, jazz och symfoni i lycklig förening. Speciellt med Stanley Black och London Festival Orchestra i den (både musikaliskt och ljudtekniskt) helt suveräna inspelningen, urspr på Decca 1966.

Från New York till Sovjetunionen vid samma tid. Dmitrij Sjostakovitj futuristiska Symfoni nr 2, "Till Oktoberrevolutionen" (1927). Med jättelik kör, fabriksvissla och allt. Kontroversiell men bara helt underbar.

Darius Milhaud skrev sin miniatyr Konsert för slagverk och liten orkester 1930. Intressant för oss som gillar slagverk men rätt haltande som komposition. En första sats som är rapp, en andra sats som hänger i luften, sedan...slutar det. Saknas en sammanbindande tredje sats. Hörde den i två inspelningar, med finske Rainer Kuisma och med skotskan Evelyn Glennie. Mer krut i den senare.

Så till sist, pianokonserter med fine, franske pianisten Philippe Entremont. Det är Gershwins Pianokonsert i F-dur (1925), en rak fortsättning på "Rhapsody in blue". Och Ravels båda pianokonserter, den ljusa, briljanta nr 1 G-dur. Och den tyngre, mera ångestbekämpande nr 2, för vänster hand. Båda från 1931. Vänsterhandskonserten skriven för en krigsskadad pianist och vän till Ravel. På denna skiva stämmer ALLTING. Det är så bra som det bara kan.
(Bild: Sistnämnda skiva, här utgiven på Sony 2000).

2010-09-20T21:47:00.002+02:00

MARKERING

mot SD, dagen efter valet. Förstämning råder i landet.

2010-09-19T22:53:00.002+02:00

AVBRÄCK

denna förvirrade valdag. Och ännu ett avbrott från musikkronologin. Blev oändligt glad åt en beställd CD från Mega. The Ventures, "Walk, don't run! - All Time Greatest Hits" (EMI saml-CD 1989). I stort sett en rekonstruktion av ursprungliga debut-LP:n "Walk, don't run!" (1960). Ståltrådspop. Tidstypisk kitch med svajarm. Äkta skräpmusik från 1960. Befriande!

2010-09-18T19:27:00.003+02:00

MINNESSTUND, EN BLÅSIG DAG NÄRA HAVET

"Maj på Malö, vackra Maj / dej vill alla böljor smeka,
när du kommer i din eka / och förtöjer den på svaj.
Hoppar iland, smidig och grann,
blåögd och brun / med små, små fjun.
På ejderdun / vilar du i mina drömmar,
flicka från Malö strömmar."

Evert Taube, ur "Maj på Malö", från "Ballader i Bohuslän", 1943.
(Bild: Evert Taube - "Evert Taube 1928-1949", Scana saml-3CD-box 2000).

2010-09-15T16:05:00.004+02:00

MÄSTAREN STRAVINSKIJ!!!

Det var skönt att nå fram till Debussy efter all nationalromanik. Claude Debussys musik är mild vacker. Men det är ändå MODERNISM, jämfört med Hugo Alfvéns kulturkonservatism. Debussys impressionism är gnistrande, skissartad, klangskön i sina läckra instrumenteringar: "La Mer", "Tre Nocturner" och "Förspel till en fauns eftermiddag".

Men höjdpunkterna blev ändå nydanaren Igor Stravinskij som vände upp och ner på allt under 1910-talet. Magiskt vackra "Eldfågeln" (sviten), som ännu skimrar av någon slags impressionism - fast med temperament. "Petrusjka", balettmusiken från 1911 som är hur läcker som helst. Där sätter Stravinskij sin standard med den ryska folklorismen, det rappa temperamentet, avancerade rytmiken och det typiskt "tillknycklade" tonspråket (som har paritet med Picassos och Braques bildkonst vid samma tid).

Om den revolutionära kraften och brutala modernismen i "Våroffer" (1913) kan man tala hur länge som helst. Och om den ökända, mytomspunna skandalpremiären i Paris (se filmen "Coco och Igor" där den är iscensatt trovärdigt).
Mera överraskande för mig var då den raffinerade kammarsviten "Historien om en soldat" (1918). Bisarrt humoristisk, drastiskt "tillknycklad". Har man som jag lyssnat sig sönder på Zappa hela livet är "Historien om en soldat" som att komma hem igen.

Samtliga nämnda hörde jag i Columbias utmärkta serie "Stravinsky conducts Stravinsky", alltså med numera husguden själv som dirigent. Ett plus också att man får melodramen "Historien om en soldat" i version UTAN deklamerande skådespelare. För sådana inspelningar blir inte lika kul.

2010-09-14T20:40:00.006+02:00

NATIONALROMANTIK

Jag är helt inne i det klassiska och det känns emellanåt tungt. Men vid senromantik och nationalromantik runt ca 1880-talet börjar jag känna mig helt hemma igen. Mozart i all ära, men jag är ju intresserad av slagverk och tromboner, och då börjar det hända mera här.

Rimskij-Korsakoffs "Scheherezade", en självklar klassiker, också för egen del. Härligt orkestrerad. Mäktig. Fantasifull. Vacker. "Exotisk" på unket 1800-talsvis. Men varför ska det alltid vara så förbannat problematiskt att hitta bra inspelningar av detta verk? Det blir ofta för trögt och för långsamt. Havet ska ju gunga, för tusan! Mera sjögång i första satsen! Ernest Ansermet tycker jag lyckas förhållandevis mest hyfsat.

Griegs "Peer Gynt"-sviter är bra i norsk inspelning med Ole Kristian Ruud. Erik Satie förebådar impressionismen med
sina sköna, lättsamma pianomålningar i briljant tolkning av Philippe Entremont. Dvoraks "Nya Världen" och Tjajkovskijs dödssymfoni "Pathètique" är två juveler från samma år, 1893, och båda helt orubbligt självklara i sin stolthet av senromantikens högtidsperiod. Hör tromboner som vrålar av ångest "Pathètique"-symfonins första sats!

Så är jag framme vid Hugo Alfvén och förra sekelskiftet. Vid det laget längtar jag efter modernism, och Alfvéns kulturkonservatism känns lätt besvärande. Sviterna "Bergakungen" och "Den förlorade sonen" är verkligen inte mycket att hänga i julgranen.

Men annorlunda är det med inspelningarna på den nu tyvärr sorgligt utgångna vinylen (bilden) med snyggt designat, välvalt Zorn-omslag. (Då Swedish Society Discofil LP, 1960). Den skivan blev på CD-tiden uppsplittrad på olika utgåvor. På LP:n fanns tre Alfvén-verk i lyckad kombination. Först präktigt konservativa "Festspel" (till Dramatens invigning 1908), med feta brasstämmor. Därefter den välkända inspelningen av "Midsommarvaka" som Alfvén dirigerar med Hovkapellet (första svenska stereoinspelningen). Ett under av spelglädje och lekfullhet. Till sist den mindre kända, mera tungsinta och svårmodiga, men oändligt vackra "Dalarapsodi", komponerad så sent som på 30-talet. Den liksom "Festspel" med Stig Westerberg och Stockholms Filharmoniker. En fin vinylskiva som jag rekonstruerat via spellista.

2010-09-13T22:43:00.008+02:00

KRONOLOGI - BAROCK till ROMANTIK

Och det blir massiva upplevelser. Via Bach, Brandenburg-konserter och "Goldberg-variationerna" med Glenn Gould som är klockrena. Vivaldis "Årstider" som jag tidigare fnyst åt. Känts för mainstream, för gulligt. Jo visst kan det smaka så med öppningen av "Våren". Sönderspelad, men hör sedan t.ex. lågmälda mellansatsen i "Sommaren".

Så Mozarts symfonier (nr 35 "Haeffner" och nr 41 "Jupiter" är favoriter). Beethovens 5, 6 och 9 (saknar tyvärr 7). Jaja, jag vet att det här är allmängods för många. För mig är det förträngda skatter som kommer upp i sin dager.

Schuberts 8 är bra men Mendelssohn är inte fullt lika kul. Då är det desto mer hänförande att njuta av vansinnet, kraften och berusningen i Berliozs påtända "Symphonie Fantastique" från 1830. Världens första psykedeliska musik. Programsymfonin bygger på ett opiumrus. Och franska juli-revolutionens våld hänger som en skugga över orkesterdramatiken.

Nervärvning. Plats för Chopin. Helt suveräna Frédéric Chopin. Och ingen spelar Chopin så bra som Vladimir Ashkenazy. Vilket lyckokast att jag hittade denna dubbel-CD på FNAC i Barcelona. "Regndroppspreludiet"! (Svårt att urskilja när centrifugen brummade i tvättstugan).

Wagners orkestersatser ger mig kluvna känslor. Fascination inför det överdrivna, kusliga. Tills jag börjar läsa på om hans ideologi och känner avsmak.
Men efter andra block av opera (Verdi, Puccini, Bizet, Délibes osv) faller jag pladask. Jag som tills nyligen trodde att jag hade spärrar mot opera. Mot musikdramatik och mot vokal, klassisk musik överhuvudtaget.

Men inte helt fel att sedan runda av med pianoversionen (originalet) av Modest Musorgskijs "Tavlor på en utställning" med fine pianisten Barry Douglas (mycket bättre än Alfred Brendels livlösa tolkning som jag tidigare hört.

Bilder:
Glenn Gould - J.S. Bach "The Goldberg Variations" (CBS CD, utg 1992)
Vladimir Ashkenazy - "Essential Chopin" (Decca 2CD, utg 2003)
Barry Adams - Mussorgsky "Pictures at an exhibition" (RCA CD 1990)

2010-09-09T23:23:00.003+02:00

FRÅN BEGYNNELSEN...I LURAR!

Jo, så här är det. Istället för att bara lyssna på slumpval låtar ur en stor musiksamling i MP3 (med alla roliga krockar och oväntade möten det ger, Blå Tåget följt av Frank Sinatra, Beethoven mot Sven-Ingvars, Angelique Kidjo och sedan Karl Gerhard osv.), så kör jag nu en omväxling under tunga höstveckor genom att istället lyssna igenom ALLA album. Och det kronologiskt! Det är garanterat nördigt och det ger stora musikupplevelser i vardagen.

Började således från begynnelsen. Ulsamer Collegium, Collegium Terpsichore och Praetorius Concort spelade renässans- och förbarockmusik så bra som inga andra. Bland annat från det underbara albumet med Collegium Terpsichore - "Tanzmusik der Praetorius-Zeit" (ursprungligen utgivet som Archive Produktion LP 1961, bilden). Det är lekfull, musikantisk, befriande enkel dansmusik från brytningen mellan 1500- och 1600-tal. Men Ulsamers skarpa blåsinstrument ekade i mitt huvud.

2010-08-29T20:57:00.004+02:00

TILLÄGNAN - OCH EN SORG OCH SAKNAD

Ur ELDAREVALSEN av EVERT TAUBE

"När jag började segla till sjöss i maskin
var jag trimmer på Aileen Allannah.
För jag lämna en trålare i Aberdeen
och fick chansen att mönstra me'samma.
Vi va sex man på durken och två i var box,
det var kolboxar stora som hus,
och det mesta vi gick va med stenkol och koks
ifrån Sunderland till Santa Cruz." osv.

(C Evert Taube 1937)

(Bilder: Evert Taube - "O, eviga ungdom, mitt hjärta är ditt", HMV LP 1958 / EMI CD 2004. Evert Taube - "Vals på Mysingen", okänt bolag saml-CD 1991).

2010-08-22T22:03:00.004+02:00

SKÅNE, SOMMAREN 2010
Fälten kring Rya Ängar, Rydebäck, söder om Helsingborg.

Strandcafé i hamnen i Höganäs, på tur upp om alltid lika sköna Kullabygden.

2010-08-15T21:34:00.004+02:00

MITT HJÄRTA BOR I EN GAMMAL GÅRD

Och innan dess, fina augustiveckor i Skåne, med avstickare till Köpenhamn. Många fina möten, kära vänner och sköna vyer. "Mitt hjärta bor i en gammal gård". Eller kanske snarare i en ny, spacad gård någonstans på ängen. Kanske i Lilla huset på prärien vid Rya Ängar, Rydebäck. Eller ett trähus vid havet i Nyhamnsläge. Eller vid branta backarna i Mölle där det ännu doftar av svunnen storhetstid.

"Mitt hjärta bor i en gammal gård". Den vilsamma titeln från en dikt av Theodor Tufvesson, som blev tonsatt av Östen Warnerbring och sjungs av honom på han fina visalbum "Skåne" (Philips LP 1973/1974). En skiva som är en svensk klassiker.

2010-08-09T22:07:00.008+02:00

LYSANDE WINNERBÄCK LIVE PÅ LÅNGHOLMEN

Efter nattens explosioner (störtregn och åskoväder). Långholmens marker i lervälling. Skitigt, dyngigt, slabbigt. Är inte jag för gammal för rockfestivaler? Och programpaketet med fem artister var i praktiken fyra förbands seg väntan på artisten - Lars Winnerbäck - som alla väntade på.

Först Love Antell med käck fjortisprogg. Sedan Dundertåget, ett skitpunkband som ingen var intresserad av. Sedan plats för Sophie Zelmani. Hennes softa, softa singer/songwriter-pop är egentligen bra. Men här blev det så viskande soft och långsamt att hon knappt hördes. Det blev nästan komiskt. En del verkade knappt ens märka att någon sjöng på stora scenen. Därefter Laleh. Hon piggade onekligen upp med sitt utspel och sina fina låtar och blev kvällens näst största behållning. Inte minst i hennes underbara "Bjurö Klubb".

Till slut så dags för huvudattraktionen Winnerbäck. Lysande konsert, lysande live-artist. Bra, stort folkrockband och fejkad manskör (projicerad på duk, jag gick på det). Och jag gillar Lars Winnerbäcks personliga sångskrivande. Hans sätt att få det att låta irländskt, samtidigt som han reser i öst, samtidigt som han har en alldeles egen, personlig stil som låter väldigt svensk. Det är mångordiga, episka berättelser där han rör sig som resenär i oplöjda fält. Gärna till Riga, Krakow eller Budapest. Existensiella iakttagelser i en drivna melodier som får extra färg av någon banjo här, några fioler där.

Kort sagt, det var en förbannat bra rockkonsert. Trots trista lervällingen och trots utdragen upptakt. Winnerbäck slutade med fyrverkeri efter fjärde extranumret. Han är en stor artist som väl fyller ut den stora konsertkostymen.

(Bild: Lars Winnerbäck - "Kom", Sony Universal CD 1999)

2010-07-22T22:06:00.002+02:00

HOTTER THAN JULY

Titeln och omslaget säger väl allt. Över fyra veckor, knappt en droppe regn, uppåt 30'C på dagarna och kvalmigt om nätterna. Borde väl inte klaga, för jag klagade på kylan och isen i vintras. Häftigt med årstider som tar ut svängarna ordentligt och inte bara är jämntjocka. Men....intensivt väder utan variation (kallt eller varmt) är tröttande. När kommer den förlösande åskan?
(Stevie Wonder - "Hotter than July", Tamla Motown LP 1980).

2010-07-18T22:36:00.002+02:00

HET SOMMAR

Värmebölja. Het juli månad utan ett moln. Solen gassar. Skönt men tröttande. En sommarlåt som gärna dyker upp är en av de snyggaste schlagers jag vet, Svante Thuresson "Du ser en man" från 1968. Burt Bacharach skrev den smeksamma, lunkade melodin. Lasse Samuelsson gjorde det svenska arrangemanget med flügelhorn, piano och en väl balanserad stråksektion.

Och Svante Thuresson sjöng den så sensuellt, med en sådan närhet och gjorde sången helt självklart till sin. Jämför med det amerikanska originalet "This guy's in love" som Herb Alpert sjunger så blekt, så blekt. När Svante sjunger lyser kvällsolen stark och varje nerv är öppen hos ett kramande par. Kanske var det på en strand någonstans. Kanske var det i Rydebäck?
(Svante Thuresson - "Du ser en man", Metronome LP 1968).

2010-07-14T20:54:00.005+02:00

THE FUGS UR TIDEN

Gammal är äldst. Så har då Tuli Kupfenberg gått ur tiden. Född 1923 måste han ha varit den äldste "popsångaren" i sinnevärlden. Men The Fugs var ingen vanlig rockgrupp. Tre grymma anarkister, galenpannor och poeter ur beatnick-generationen som slog sig ihop och gav röst åt de mest vildsinta sidorna av hippierörelsen på 60-talet.

Deras okonventionella grepp inspirerade bl.a. det gäng svenska poeter och avantgarde-konstnärer som sedan blev Blå Tåget.
The Fugs var inte lättsmälta. Men som fenomen var de legender. Och Tuli Kupfenberg var en av dem.
(Bild: The Fugs - "It crawled into my hand, honest", Reprise LP 1968).

2010-07-12T15:01:00.005+02:00

JÄVLA JOHN!

Får man göra så här? Bygga ihop en helt uppdiktad historia på nära verklighetsunderlag? Som att John Lennon under Beatles första Sverigebesök 1963 träffar en vacker, ung musikstudent, Katja. En blivande konsertpianist som råkar extraknäcka som hotellstäderska. Och råkar jobba just den hotellnatten när hon får ta hand om en stupfull John Lennon. Han som spelar i någon popgrupp som Katja har vaga begrepp om.

Fortsättningen blir en passionerad, hemlig kärleksaffär (John är ju gift) och ett hemligt barn. Det blir en märklig berättelse med stor, fiktiv trovärdighet. Eva Dozzi har stora kunskaper om Beatles historia och stark psykologisk insikt i människan Lennon.

Ja, man kan ha synpunkter på hela upplägget. Men jag älskar romanen "Jävla John" av Eva Dozzi (Alfabeta 2008). Det är ett sammansatt porträtt av stolta, smarta huvudpersonen Katja Gehrman (som offrar sin karriär). Det är ett färgstarkt men gräsligt porträtt av John Lennon, en egocentrisk själ upptagen av sin hysteriska karriär. En labil missbrukare besatt av svartsjuka.

Det är en stark debutroman. Eva Dozzi skriver med driv. Här finns en balans som gör att berättelsen aldrig slår över och blir snaskig. Det är skickligt. Och som tidsbild av ett vinterfruset, yrvaket sextiotal är boken utmärkt.

Kanske svajar balansen precis i slutfasen boken. Där blir jag nervös att Eva Dozzi ska tippa över. Tidsperspektivet flyttas fram till tiden för mordet på John, New York i december 1980. Där tar Dozzi risker. Men som skicklig författare hon är knyts "Jävla John" ihop magstarkt i någon slags klockren dur.

Då har man bakom sig en gripande utvecklingsroman. En nödvändighet för Beatles-fantaster. Men en bok som man säkert kan ha olika åsikter om. Det är modigt skapat av Eva Dozzi.

Förresten - en reflexion: Svartsjukan som kreativ drivkraft. Skrämmande och intressant. Tänker på tre genier: August Strindberg, Cornelis Vreeswijk och John Lennon. Alla tre farligt besatta av sjuklig svartsjuka.

2010-07-07T15:59:00.005+02:00

RINGO 70 ÅR IDAG!

Säger grattis till Ringo Starr som fyller hela 70 år idag!
(Bild: Omslag: "Old Wave", Boardwalk LP 1983).

Födelsedag idag har också Joe Zawinul (1932-2007) och Gustav Mahler (1960-1911). Tårta för en maffig musiktrio. Men de två senare är ju i himlen.

2010-07-06T22:15:00.010+02:00

INTRYCK FRÅN CORNWALL JUNI 2010

Högt tidvatten i St Ives.

Union Jack.

"The grass is always greener.." Klippor vid Land's End.

Land's End, yttersta utposten i sydväst.

2010-06-28T20:45:00.003+02:00

BLOGGEN 5 ÅR IDAG

Idag fyller Lorres Musikhörna 5 år. Det var 2005 och det var på Hasse Alfredsons födelsedag, den 28 juni, jag började. Passade bra eftersom Hasse nog är min störste idol och den mångsidige skapare jag beundrat mest, alla kategorier. Idag fyller han 79 år.

Det var också med support av min vän och f.d. kollega Jonas Färm som jag fick igång musikbloggen. Om stort och smått i kulturyttringar när tiden medger, med ojämna mellanrum. I eget, högst subjektivt urval och utan tvång om vad som är "rätt" (rockpolitiskt korrekt). Med risk att vara omodern och urled. Den risken tar jag gärna.

Men nu väntar jag fortfarande på att få till mina bilder från Cornwall, England.
(Bilden, omslag: Hans Alfredson à la Carte (Knäppupp EP, N.A. Sannolikt tidigt 60-tal).